arrow

Våroffer i höstskrud

Våroffer har förhäxat och förfört lyssnare och utövare sedan premiären 1913 och är ett av många exempel på Stravinskys banbrytande konstnärskap. Två nyskapare i vår tid är Andrew Norman och Lotta Wennäkoski. Pianofantasin Suspend är en hyllning till Brahms och det lekfulla, sirliga orkesterverket Flounce är allt en häftig konsertöppnare skall vara.

När Paris kulturelit den 29 maj 1913 bänkade sig inne på Théâtre des Champs-Elysées var de knappast förberedda på vad som skulle komma. Med Eldfågeln och Petrusjka hade Stravinsky gett en föraning om vad han var kapabel till, men med Våroffer bjöd han på musik som var banbrytande: ohejdbar energi, eruptiv livskraft och djärv rytmik strömmade mot en bestört publik. Ingen hade tidigare använt orkestern på ett så vågat sätt – stråkarna stampade fram synkoperade rytmer, valthornen råmade och slagverken kokade i en kaskad av otyglad vildsinthet. Än i dag häpnar vi över urkraften, uppfinningsrikedomen och fantasin i detta epokgörande verk.

Stravinsky var en exceptionell begåvning och detsamma kan sägas om pianisten Conrad Tao. För fem år sedan gästade han Berwaldhallen för första gången och denna säsong välkomnar vi honom vid tre tillfällen. Det är svårt att tro att han bara är 24 år – hans meritförteckning vittnar om en musiker med en imponerande karriär bakom sig. Debuten som konsertpianist skedde redan i fyraårsåldern och Tao är överhuvudtaget något av ett musikaliskt universalgeni: han är även violinist och tonsättare med flera uppskattade verk bakom sig.

Den prisbelönade tonsättaren Andrew Norman framstår som en av de mest spännande amerikanska kompositörerna i dag. I pianofantasin Suspend har Norman influerats av Brahms och två av hans mest centrala melodiska motiv: F-A-E, Frei aber einsam (fri men ensam) och F-A-F, Frei aber froh (fri men lycklig). Norman har själv talat om sitt verk som en betraktelse över ”Brahmsk dualism”. En begrundan över motsatspar som spontanitet och kontroll, känsla och struktur, eftergivenhet och besinning. Suspend hade premiär i Los Angeles 2014 med pianisten Emanuel Ax och Gustavo Dudamel som dirigent.

Just Los Angeles är numera en av Susanna Mälkkis arbetsplatser. Hon är första gästdirigent för stadens filharmoniker och även chefsdirigent för Helsingfors Stadsorkester. Mälkki har gjort sig känd som förkämpe för modern musik och var tidigare ledare för Ensemble Intercontemporain i Paris. Hon är en hett eftersökt dirigent världen över och dessutom den första kvinnan som dirigerat operaorkestern på La Scala i Milano.

Helsingfors-födda Lotta Wennäkoski studerade bland annat vid Béla Bartók-konservatoriet i Budapest och vid Sibelius-akademin i Helsingfors. Verket Flounce fick sitt uruppförande vid Last Night of the Proms 2017 under ledning av landsmannen Sakari Oramo. Själv har Wennäkoski berättat att hon fascinerades av det engelska ordet ”flounce” och dess dubbla betydelser, ”rusa” och ”volang”. Musiken kännetecknas av såväl hastiga rörelser som passager i en mer ornamenterande stil med en lättare och mer poetisk stämning.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Susanna Mälkki är chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester sedan hösten 2016 och tillträdde hösten 2017 som förste gästdirigent för Los Angeles Philharmonic. Tidigare var hon under fyra år förste gästdirigent för Gulbenkianorkestern i Lissabon. Mälkki gjorde succédebut 1999 med Thomas Adès opera Powder Her Face och har sedan dess gjort många bejublade operaproduktioner på exempelvis Wiener Staatsoper, Metropolitan Opera och Teatro alla Scala, där hon var första kvinnliga dirigenten någonsin. Mälkki var även under många år ledare för Ensemble InterContemporain.

Conrad Tao har gjort en närmast osannolik kometkarriär. 2011 utsågs han av USA:s utbildningsdepartement till Presidential Scholar of the Arts. Året därpå debuterade han med Detroits symfoniorkester i Saint-Saëns Pianokonsert nr 2 som kallades ”en strålande debut av lika delar förförisk skönhet som hårresande teknisk briljans” av Detroit News. Sedan dess har han gjort otaliga bejublade framträdanden runt om i världen som hyllad pianist, flerfaldigt prisbelönad tonsättare och dessutom som uppmärksammad violinist.

Musiken

Ungefärliga tider

“Min musik beskriver inte någonting – den handlar om teman och sinnesstämningar.”

Så har den finska tonsättaren Lotta Wennäkoski beskrivit sin musik. Men att hennes verk inte behandlar några speciella program eller berättelser hindrar inte att hon inspireras av olika ämnen i sitt komponerande. Förutom musiken har Wennäkoski ett mycket stort intresse för språk och litteratur och upprinnelsen till orkesterfanfaren Flounce, som skrevs på beställning av BBC, var just hennes stora språkintresse. Det engelska ordet ordet flounce kan fungera som både verb – ”rusa” – och som substantiv – ”volang”.

Wennäkoski har i intervjuer talat om hur hon när hon komponerar navigerar i ett slags gränsland mellan ”spännande klanger och mer konventionella tonrörelser med melodiska fragment.” Musiken känns ofta igen på hennes sätt att framkalla en transparent, färgrik och fantasifull klangväv; detta är tydligt även i det märgfulla Flounce med sina nervkittlande och prunkande klangfärger och melodiska brottstycken. Trots styckets korta längd lyckas Wennäkoski flika in flera olika stämningslägen i musiken och hon använder sig också av okonventionella grepp – här hörs såväl gälla jämmer från blåsarna som intensivt gnuggande från stråkarna. Intensiteten och överraskningseffekterna gör att tankarna ibland går till andra uttrycksfulla tonsättare som till exempel Stravinsky och hans banbrytande balett Våroffer. Flounce fick sin premiär sommaren 2017 som öppningsverk på den traditionsrika Last Night of the Proms i Royal Albert Hall i London.

Text: Axel Lindhe

I sitt tonsättarskap influeras Andrew Norman av såväl den klassiska och romantiska traditionen som av nutidens musik och han har gjort sig känd för att använda orkestern på ett fantasifullt och uppfinningsrikt sätt. Norman är också mycket intresserad av att berätta med musik, något han fick användning för i till exempel sin uppmärksammade barnopera A Trip to the Moon.

Pianofantasin Suspend skrevs på uppdrag av Emanuel Ax till dennes ”Brahms Project”, där den polsk-amerikanske pianisten bjöd in flera nutida tonsättare att komponera verk med utgångspunkt i Johannes Brahms musik. I sitt eget verk har Norman utgått från två av Brahms mest välkända motiv: F-A-E, Frei aber einsam (fri men ensam) och F-A-F, Frei aber froh (fri men lycklig). Det första mottot hade Brahms hämtat från violinisten Joseph Joachim, som lanserat det som sitt signum. F-A-F motivet är Brahms eget, främst känt från hans tredje symfoni.

Utan tvekan hade såväl Brahms motton som hans gestalt något gåtfullt över sig; något som Norman har tagit fasta på. Han har berättat hur han i sin kompositionsprocess inspirerats av såväl tonsättaren som personen Brahms: ”… ett utsträckt grubbleri över idéer om frihet och ensamhet, en drömlik resa som har inspirerats av det kreativa, konfliktfyllda Brahmska sinnelaget …” En annan målsättning har varit att få fram känslan av spontanitet, som om musiken ”komponeras i stunden”, och Suspend börjar också i en mycket trevande sinnesstämning. Inledningsvis rör sig pianistens fingrar till och med endast i luften – suspended, upphängda, ovanför tangenterna – utan att åstadkomma något ljud överhuvudtaget.

Text: Axel Lindhe

Mycket har skrivit om Våroffers berömda premiärkväll på Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913 – tomaterna, buropen, slagsmålen, dansarna som inte hörde musiken för allt oväsen. Stravinsky och i synnerhet Djagilev torde ha upplevt kvällen som en stor framgång: Efteråt gick de ut och åt middag ”uppspelta, arga, utleda och lyckliga” enligt Stravinsky själv.

Sergej Djagilevs första reaktion när Stravinsky spelade upp partituret för honom lär ha varit häpnad och nyfikenhet. ”Djagilev hade knappast särskilt gott musikaliskt omdöme,” lär Stravinsky ha sagt, ”men han hade näsa för potentiellt framgångsrika musikstycken eller konstverk överhuvudtaget.” Efter den skandalösa premiären var enligt Stravinsky hans enda kommentar ”precis vad jag önskade mig”.

Idén till Våroffer var Stravinskys egen. Under arbetet med den tidigare baletten, Eldfågeln, säger han sig ha fått en vision av ”en högtidlig hednisk rit: Visa äldre män i en cirkel, betraktande en ung flicka som dansade sig till döds. De offrade henne för att blidka vårens gud”. Detta är handlingen i korthet. I inledningen undervisar en gammal kvinna ynglingar i naturens mysterier tills stammens äldste kommer, välsignar jorden och naturen pånyttföds. Andra delen börjar på natten där unga flickor i skugglik dans pekar ut offerplatsen för den utvalda flickan. Förfädernas andar åkallas och flickan dansar sig till döds för att i slutet lyftas mot himlen för att blidka naturen och symbolisera naturens kretslopp med död och återfödelse.

”I Våroffer har jag velat skildra hur naturen, som ständigt förnyar sig, lever upp i högsta intensitet och hur ångest och hänryckning med savens stigande fyller växtligheten och allt som skapats. I förspelet har jag anförtrott åt orkestern den fruktan som varje kännande väsen förnimmer inför elementens makt.” Våroffer är musik som har sin grund i föreställningar om människans urgamla samband med naturen och dess växlingar. Den drar sin obändiga kraft ifrån en närmast mystisk, suggestiv besvärjelse av naturen. När Stravinsky frågades vad han älskat mest i Ryssland svarade han: ”Den våldsamma ryska våren som tycktes börja på en timmes tid och var som om hela jorden sprack upp. Det var den underbaraste händelsen varje år under hela min barndom.”

Text: Ola Nordenfors

Ingår i följande abonnemang: