arrow

Debussys Pelléas et Mélisande

Chefsdirigent Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester uruppför Jesper Nordins Silhouettes and Shadows och framför musik ur Richard Wagners Parsifal och Claude Debussys Pelléas et Mélisande om religiösa under, kärlek och död.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Valentine Michaud, vinnare av Credit Suisse Young Artist Award 2020, är en saxofonist med extraordinärt djup och mångsidighet. Hennes framträdanden breddar saxofonens uttrycksmöjligheter och hennes drivkraft att tänja på gränser och utforska nya horisonter har gett Michaud en unik plats i den ständigt föränderliga klassiska musikvärlden.

Bland de senaste höjdpunkterna märks debuter med Danmarks Radios symfoniorkester under Vasily Petrenko, Orchestre de la Suisse Romande med Maxim Pascale och Wienerfilharmonikerna under Esa-Pekka Salonen vid Luzernfestivalen, där hon uruppförde Anders Hillborgs saxofonversion av Peacock Tales, samt hennes debut i Luzernsymfonikernas kammarmusikserie.

Michaud har framträtt på många av världens ledande scener, bland annat KKL Luzern, Londons Wigmore Hall, Grand Philharmonic Hall i St Petersburg, Konzerthaus i Wien och Tonhalle Zürich.

Valentine är för närvarande Artist-in-Residence med Orchestre de la Suisse Romande och brinner för att främja sammansmältningen av olika konstformer i sitt arbete. Hon är en av grundarna av SIBJA, ett konstnärskollektiv som har skapat föreställningar där målare, dansare, musiker och elektronisk livemusik har mötts i en rad unika miljöer, exempelvis i trilogin Waiting for Amon och kortfilmen Le Dialogue de l’Ombre Double.

Den franske konstnären Emmanuel Michaud arbetar med performance, videografi och ljud. Med influenser från mytologi, science-fiction, heliga sånger och danser, samtida musik, rap, metal eller aikido iscensätter han poetiska berättelser i märkliga och drömska världar.

År 2016 grundade han tillsammans med Valentine Michaud (saxofon) kollektivet SIBJA, vars performancetrilogi Waiting for Amon belönades med Nico Kaufmann-priset 2018. Tillsammans med dansare och musiker spelade de på Theater der Künste, Johanneskirche och ZHdK Highlights (Zürich), Festival de la Cité (Lausanne) och 83:e Musikwoche i Braunwald. Deras kortfilm Both visades på ELIA Biennial Conference 2020.

Han grundade kollektivet PHON3M tillsammans med Kara Leva (sång) och Stefan Kägi (piano); deras första skapelse Bleached Paths framfördes på Baby Angel (Zürich) och Humbug (Basel). Som scenograf har Emmanuel Michaud arbetat med Cie Operatic och med koreografen Diane Gemsch; som ljuddesigner med Kara Leva och Nina Dmitrovic; som videograf med Marina Mello, Akmi Duo och Tubbes Duo. Verken som är resultatet av dessa samarbeten har visats på ZHdK (Zürich), Bicubic (Romont), Le Reflet (Vevey) Sonohr Festival (Bern) och på Grand Théâtre de Genève, där han assisterade regissören Luc Birraux.

Musiken

Ungefärliga tider

Mötet med Richard Wagners Tristan och Isolde i Bayreuth 1889 fascinerade Claude Debussy djupt, men han ville inte imitera det han beundrade hos Wagner. ”Jag föreställer mig en annan dramatisk form, där musiken tar vid när orden tappar sin uttryckskraft. Musik är till för det outsägliga. Den skall kunna komma såsom ur skuggorna för att vid behov återvända dit, alltid diskret.” Frågan om var han skulle få en passande text ifrån kunde Debussy ännu inte besvara, men då han fyra år senare blev bekant med den belgiske symbolisten Maurice Maeterlincks berömda pjäs Pelléas et Mélisande hade han hittat sitt drömmaterial.

 

Uruppförandet av Debussys opera i Paris 1902 hör till musikhistoriens stora händelser. Liksom tidigare med Förspel till en fauns eftermiddag hade Debussy här skapat ett verk som direkt eller indirekt påverkade allt som kom till senare: en opera utan arior eller ensembler. Orkestermellanspelen som skiljer scenerna åt är viktiga – de ”tar vid där orden slutar” och illustrerar både scen- och sinnesförändringar. Dramat är en mörk saga om Golauds förödande svartsjuka mot hustrun Mélisande och sin halvbror, Pelléas. Golaud mördar Pelléas inför Mélisande, som sedan dör i barnsäng då hon fött Golauds dotter.

 

Att skapa en orkestersvit ur detta mästerverk har länge lockat en rad dirigenter och tonsättare. Den österrikisk-amerikanska dirigenten Erich Leinsdorf var rätt tidig med sin variant från 1946, och den har nog blivit den totalt sett mest spelade. Många efterföljare har också använt hans svit som grund för sina egna Pelléas et Mélisande-sviter. Leinsdorf utgick liksom sina sentida kolleger från de utsökta orkestermellanspelen, som Debussy komponerade efter att han vid instuderingen av operan upptäckte att han inte hade lämnat tillräcklig tid för scenväxlingar. Sviten inleds med musiken som föregår operans första scen, där oboen får spegla Mélisandes milda karaktär. Därefter formar sig de olika mellanspelen till en gripande tondikt som väl fångar det säregna ”ljus” som präglar Debussys musik och Maeterlincks pjäs.

 

Text: Gunnar Lanzky-Otto