arrow

MOZART X 2 MED MALIN BROMAN & JANINE JANSEN

Under den korta tiden mellan april och December 1775 fullbordade Mozart, nitton år gammal, sina fem violinkonserter. Här får vi tillfälle att ta del av stjärnviolinisten Janine Jansen i både Mozarts fjärde och femte konsert. Dessutom musik av tre franska mästare från olika epoker: Farrenc skrev sin uppsluppna andra konsertuvertyr 1834, Faurés känslosamma teatermusik till Pelléas et Mélisande komponerades strax innan sekelskiftet 1800/1900 och Ravels inlevelsefulla Le tombeau de Couperin tillkom under och efter första världskriget

Med sin lysande teknik och självklara scenutstrålning räknas den nederländska violinisten Janine Jansen sedan många år till toppskiktet av världens främsta violinister. Hon är en återkommande gäst i Berwaldhallen och nu får vi lyssna till hennes virtuositet i inte mindre än två violinkonserter, Mozarts första och femte violinkonsert. Den femte konserten kallas ibland även ”Den turkiska”, eftersom Mozart i den härligt rytmiska finalsatsen inspirerades av turkisk militärmusik, något som var på modet i det Habsburgska riket under slutet av 1700-talet.

Mozart var en av den franske tonsättaren Maurice Ravels stora inspirationskällor. Ravel påverkades också av barocktonsättaren François Couperin, och verket Le tombeau de Couperin är lika mycket en hyllning till honom som en tribut till franska 1700-talstonsättare överhuvudtaget. Ravel skrev sitt verk strax efter att han tjänstgjort som ambulansförare och chaufför i första världskriget. Hans upplevelser vid fronten satte djupa spår i honom och Le tombeau de Couperin tillägnades även vänner till honom som stupat i kriget.

Gabriel Faurés svit ur teatermusiken till Maeterlincks triangeldrama Pelléas och Mélisande från 1893 är både känslosam och suggestiv. Fauré var den förste att skriva musik efter detta populära teaterstycke, men även Sibelius och Schönberg har använt pjäsen som inspirationskälla till egna verk, och Debussy komponerade en berömd opera efter skådespelet.

Konserten inleds med musik av1800-talstonsättaren Louise Farrenc. Hon verkade som professor i pianospel vid konservatoriet i Paris och hennes kompositioner lovordades av såväl Schumann som Berlioz och inkluderar bland annat tre symfonier. Sin sprudlande och dramatiska andra konsertuvertyr komponerade hon 1834. Sju år senare skulle hon komponera sin första symfoni.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.

Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Flerfaldigt prisbelönade och internationellt hyllade violinisten Janine Jansen samarbetar med världens ledande orkestrar och dirigenter och har tidigare gjort flera hyllade samarbeten med Sveriges Radios Symfoniorkester, bland annat i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Det senaste året har Jansen bland annat gästat Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta, München Philharmoniker och Valery Gergiev och London Symphony Orchestra och Gianandrea Noseda, NHK Symphony Orchestra, Tokyo och Paavo Järvi samt New York Philharmonics och Jaap van Zweden. Jansen var utvald som Portrait Artist vid 2019 års musikfestival i Schleswig-Holstein och verkade som gästande konstnärlig ledare vid 2019 års internationella kammarmusikfestival i Utrecht.

Bland Janine Jansens många uppmärksammade skivinspelningar kan nämnas Bartóks första violinkonsert med London Symphony Orchestra, verk av Beethoven och Britten med Paavo Järvi och kammarmusikverk som Schönbergs Verklärte Nacht. Bland hennes priser och utmärkelser kan nämnas fyra Edison Klassiek, det nederländska statens Vermeerpris och NDR Musikpreis från Nordtyska radion. Hon har de senaste åren gjort ett flertal uppmärksammade gästspel med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Louise Farrenc föddes i en konstnärlig familj i Paris. Både hennes bror och hennes fader var framgångsrika skulptörer. Hon studerade piano och komposition i hemstaden och kom att utvecklas till en mycket framgångsrik konsertpianist, känd för sin formidabla teknik. År 1842 utsågs hon till professor i pianospel vid konservatoriet i Paris, en tjänst hon kom att inneha i drygt tre decennier.

Glädjande nog hade hennes make, flöjtisten Aristide Farrenc, stor förståelse för sin hustrus talang. Han uppmuntrade hennes ambitioner att komponera och från Louise Farrencs hand strömmade allra främst pianostycken och kammarmusikverk, men också orkestermusik, bland annat tre symfonier. Tillsammans med sin make drev också Louise Farrenc ett musikförlag, ÉditionsFarrenc, som kom att utvecklas till ett av landets största och mest välkända.

Bland hennes orkesterverk återfinns också två konsertuvertyrer, båda från 1834. Idén med konsertuvertyrer, det vill säga uvertyrer komponerade fristående från något sceniskt verk, var fortfarande en relativt ny idé i början av 1840-talet. Påfundet härstammade från Tyskland, där Mendelssohn bland annat komponerat konsertuvertyrerna Uvertyr till en midsommarnattsdröm(1826) och Hebriderna (1830/32).

I Farrencs andra konsertuvertyr hörs såväl mystik som kraftfull dramatik och konstrastrikedom med överraskande tonartsvändningar, och ingen mindre än Hector Berlioz prisade hennes skicklighet i det här verket. Med sin tydliga känsla för dramatik och musikaliskt berättande är det bara att beklaga att Louise Farrenc aldrig kom att komponera en opera.

Axel Lindhe

Text: Axel Lindhe

När första världskriget bröt ut 1914 var den franske tonsättaren Maurice Ravel 39 år. Han ville slåss för sitt land, men var alltför svag för att tjäna vid infanteriet. Den tjänst han i stället fick som chaufför, med uppdrag att köra trupper till fronten, var nog så riskabel och han var själv flera gånger en hårsmån från att omkomma. Han klarade sig, men många av hans vänner mötte döden i kriget.

I januari 1917 dog även Ravels mor Marie, som han stod mycket nära, 76 år gammal. Det var således med tungt hjärta han återupptog sitt komponerande när han frikallades i juni samma år. En tidigare påbörjad pianosvit, Suite française, döpte han i detta sinnestillstånd om till Le Tombeau de Couperin.

En ”tombeau” är ett verk tillägnat en död persons minne, en slags musikalisk gravsten. Ravel skrev färdigt verket då han sommaren 1917 vilade upp sig hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. François Couperin var en fransk barocktonsättare, organist och cembalist, men snarare än att citera eller hylla just honom lånade Ravel den franska barockmusikens struktur, med en dans för varje sats.

I djup sorg färdigställde Ravel sin vackra danssvit som sex satser för piano. Sviten uruppfördes den 11 april 1919 av pianisten Marguerite Long och blev så väl mottagen att den genast fick repriseras. Som svar då någon undrade över det ljusa anslaget i musiken svarade Ravel: ”De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad.”

Året efter uruppförandet, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex satserna för orkester. Orkestersviten låg även till grund för Rolf de Marés och Jean Börlins koreografi för Svenska baletten i Paris som hade premiär på Théâtre des Champs-Elysées i september samma år. Baletten uppfördes minst 165 gånger.

Text: Anna Hedelius

Det är lätt att glömma att Wolfgang Amadeus Mozart inte bara var storstjärna som pianist utan även en framstående violinist. Pianot var favoritinstrumentet, pappa Leopold fick tjata på sonen om att inte försumma violinstudierna. Som sextonåring blev han konsertmästare i Salzburgs ärkebiskops orkester. Ingen favoritsysselsättning och framför allt ingen favoritarbetsgivare, men han försökte sköta uppgifterna och leva upp till förväntningarna. Violinkonsert nr 1 i Bess-dur antas vara komponerad 1773, två år före de fyra övriga. Syftet med de fem konserterna kan ha varit att förse sig med lämplig solorepertoar inför en planerad rundresa i Tyskland och Frankrike. På jakt efter ett bättre jobb någonstans, kanske orkesterledare eller hovtonsättare? Stilmässigt påminner konserterna om tidens serenader, flersatsig instrumentalmusik avsedd att spelas utomhus. De tycks ibland ha framförts så; Leopold lär ha berättat att han en dag plötsligt under en promenad av en slump fick höra en av dem på andra sidan av floden Salzach. Denna första violinkonsert är fylld av glädje, enkel till sin form och med fina melodier. Ändå får man inte så ofta höra den i verkligheten.

I familjen Mozart föddes sju barn, men endast Wolfgang Amadeus och den äldre systern Maria Anna, kallad Nannerl, överlevde späd ålder. Som klaverspelare var hon ett lika stort underbarn som lillebror, djupt beundrad av honom, fadern och publiken. Hon komponerade också, men inget sägs ha bevarats. Australiensaren Martin Jarvis menar sedan länge att handstil och signatur tyder på att två eller tre av violinkonserterna är Nannerls verk, oklart om det i så fall gäller den första konserten. Teorin tillbakavisas av flera skäl bestämt av en rad experter, inte bara från Mozarteumstiftelsens sida. Men det saknas ju inte exempel på att kvinnors verk gömts under mäns namn, komponerande sågs inte alltid som en lämplig kvinnosyssla. Sanningen om Mozarts violinkonserter får vi kanske aldrig veta.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Den ungefär femton minuter långa orkestersviten Pelléas och Mélisande består av musik som Gabriel Fauré komponerade våren 1898 till en uppsättning i London av Maurice Maeterlincks pjäs med samma namn. Förfrågan om att skriva skådespelsmusik hade först gått till Claude Debussy, som avböjde erbjudandet.

När Fauré var på besök i London i april det året träffade han huvudrollsinnehavaren i den kommande uppsättningen, Beatrice Stella Campbell, som gladdes åt att Fauré tackade ja. Men uruppförandet var bara en dryg månad bort: ”Jag kommer att behöva arbeta hårt på Mélisande när jag återvänder. Ärligt talat finns redan en del av musiken i min tjocka skalle!” skrev Fauré till sin fru ifrån London.

Premiären i juni 1898 blev en succé och musiken så uppskattad att Fauré kort därefter valde ut delar till ett separat konsertverk. Skådespelsmusiken hade orkestrerats av Faurés student Charles Koechlin – orkestrering hörde inte till Faurés favoritsysslor – men orkestersviten tog han hand om själv. Jämfört med originalmusiken är sviten skriven för en större uppsättning blåsare och stråkar och i en del passager är dessutom musiken omarbetad för att passa i det nya formatet.

Ursprungligen bestod sviten av tre satser – Förspel, Spinnerskan och Mélisandes död – och Fauré lade senare till Sicilienne som tredje sats. Detta sista tillägg skrev Fauré för övrigt ursprungligen till en Molière-uppsättning som aldrig blev av, så han transplanterade musiken till Pelléas och Mélisande. Fauré-experten Jean-Michel Nectoux skriver att den passar så väl in i Maeterlincks pjäs att det är som om den var skriven för den hela tiden.

Den tragiska pjäsen kretsar kring ett triangeldrama mellan Mélisande och bröderna Pelléas och Golaud. Siciliennen, fastän den är så melankolisk, illustrerar den enda lugna och lyckliga stund Pelléas och Mélisande får tillsammans: ensamma vid en porlande fontän. Ibland framförs sviten med ytterligare ett tillägg, den sorgsna sången De trenne blinda systrar som Mélisande sjunger i pjäsen.

Text: David Saulesco

Under den korta tiden mellan april och December 1775 fullbordade Mozart de fem violinkonserter som vi med säkerhet kan anse som äkta. Anmärkningsvärd är den utveckling av konsertformen som ägde rum mellan de två första violinkonserten och de tre sista. De två första är visserligen personliga, men med förebilder som Luigi Boccherini, Carl Stamitz och Johann Christian Bach klart påtagliga. Också formellt är de två första enklare och mindre krävande än de tre följande verken, i synnerhet den femte och sista violinkonserten. Mozartbiografen Alfred Einstein frågar, med all rätt: ”Vad hände under de tre månader som skiljer den andra violinkonserten från den tredje?”

Mozart var nitton år gammal och tjänstgjorde som hovmusiker hos ärkebiskop Coloredo i Salzburg. Han hade kommit hem från en framgångsrik resa till Italien där hans opera Lucio Silla hade framförts i Milano i december 1773. Den enformiga tjänstgöringen vid hovet i Salzburg avbröts av en kortare resa till Wien och en något längre vistelse i München där den komiska operan La Finta giardiniera uppfördes i januari 1775. En dryg månad senare hade Mozart komponerat ytterligare en opera, Il rè pastore, som uppfördes i Salzburg i samband med ett furstebesök i april 1775.

Under loppet av några år hade underbarnet vuxit till en mogen, genial tonsättare. Detta räcker dock knappast som förklaring till den hisnande utveckling som skedde mellan de två första konserterna och den sista. Mozart skrev med största sannolikhet konserterna för sig själv – det ingick i hans arbetsuppgifter att framföra bland annat violinkonserter.

Vad som skiljer i synnerhet den femte violinkonserten från de föregående är framför allt solistens förhållande till orkestern. Kraven på virtuositet är fortfarande ganska blygsamma. I de sista konserterna är upplägget mera symfoniskt, fördelningen av tematiskt material jämbördig mellan solist och orkester. Men också den musikaliska ingivelsen är rikare och mognare och den melodiska fantasin flödar fritt.

A-durkonserten har visserligen an fast form, men inom denna ryms en rad musikaliska infall som avlöser varandra på ett sätt som Mozart inte kunde eller vågade prestera i de tidigare verken. Speciellt den första satsen är ett praktexempel på hur Mozart överraskar lyssnaren med oväntade inslag, plötsliga tonartsbyten eller överledningar. Solisten avlöser orkesterns inledning med ett kort, lyriskt adagio som sedan leder över i det livliga huvudtemat. Sidotemat är ett lyckligt infall: en och samma ton upprepas, med glimten i ögat. Mellansatsen är ett poetiskt adagio där solisten får brodera en ljuvlig cantilena. Finalen är en menuett med insprängda alla turca-avsnitt som Mozart hämtade från balettmusiken i den tre år äldre Lucio Silla.

Text: Claes M. Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min inkl. paus

Lär dig mer om Ravel i Sveriges Radio P2 Dokumentär

Lär dig mer om Mozart i Sveriges Radios P2 Klassiska podden

Malin Broman i Sveriges Radio Sommar i P1 (från 2021)