arrow

INSTÄLLD - Tavlor på en utställning

Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

Karin Rehnqvist målar i Silent Earth ett rakt igenom samtida porträtt av vår planet och ger en röst, smärtsam och angelägen, åt vår vackra men sargade värld. Musorgskijs klassiska pianosvit i Ravels lika klassiska orkesterarrangemang från 1922 blir i den här konserten ett tillfälle att betrakta oss själva.

”Det är svårt att inte beröra vår jords utsatta läge, så detta är min kommentar, eller snarare min undersökning. Musiken är min sanningssägare som jag ställer frågor till. Svaren är inte alltid lätta att tyda. De kan vara mångfacetterade, precis som livet.” Så skriver Karin Rehnqvist om sitt kör- och orkesterverk Silent Earth, sambeställt av Eduard van Beinum-stiftelsen för Amsterdams Concertgebouw och Sveriges Radios Symfoniorkester, som här framförs för första gången i Sverige.

Vårt 20-tal har precis inletts. Hur kommer vi att se tillbaka på det? Är det nu vi lyckas dela och sprida vårt engagemang och vår empati? Är det nu vi enas kring lösningar på mänsklighetens gemensamma utmaningar?

Silent Earth är ett samarbete med librettisten, dramaturgen och författaren Kerstin Perski, ett resultat av improvisationer och gemensamt fantiserande. Tillsammans har de tidigare skapat barnoperan Sötskolan, orkestersagan När jorden sjunger och helaftonsoperan Strandad.
”En kväll satte vi oss i tanken på en annan planet, där vi kunde se vår egen vackra jord på avstånd. Vi känner båda en stark oro inför den kris vi ser idag, både vad gäller klimatet och den politik som omger frågan. Detta är ju en ödesfråga för vår värld,” berättar Karin Rehnqvist.

Första satsen i Silent Earth är ödslig. Mot slutet av andra satsen ropar kören desperat: ”Rädda dig från oss! Rädda oss från oss själva!” Karin Rehnqvist menar att musiken, genom att fördjupa vår förståelse av livet och vad det är att vara människa, kan hjälpa oss att sörja såväl som att glädjas.
”Det fanns, konstigt nog, något trösterikt i att sitta där på en annan planet, om än bara i fantasin. Det är allvarliga tider vi lever i, där konstnärer också måste bidra. Även om temat är skrämmande så måste alltid komponerandet vara lustfyllt, annars lever inte musiken. Efterhand var det härligt att öppna sig för klangerna som kom, även om jag under arbetets gång ibland blev skrämd av kraften i uttrycket.”

I ett annat 20-tal – les années folles, de ”galna åren” i konstens huvudstad Paris – tog Maurice Ravel den knappt femtio år gamla pianosviten Tavlor på en utställning och gjorde den till sin. Han skapade en kärleksfull och mycket fransk orkestrering av den rufsiga och ostyriga Modest Musorgskijs ryska mästerverk.

“Konst är ett sätt att kommunicera med människor, inte ett självändamål” sade Musorgskij, inte olikt Karin Rehnqvist. Han leder oss genom salarna med tavlor av en nyligen bortgången vän och talar till oss genom de käbblande kvinnorna på marknaden i Limoges, barnskratt i Tuileriernas trädgårdar och i kryptans dunkel.

Vi ser tillbaka på det ryska 1870-talet genom parisiska 1920-talsglasögon och betraktar 1920-talet genom 2020-talets prisma. Vi minns i dag 1920-talet som ett decennium av optimism, glamour och demokratisering. Men vilken värld såg impressionisten Ravel när han fantasifullt färglade Musorgskijs pianomusik? Och vilken konst följer oss in i 2020-talet?

Text: Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik.

Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel. Rekrytering av ny chefsdirigent för Radiokören pågår.

Dirigenten Dima Slobodeniouk hyllas för sitt kunniga och intelligenta konstnärliga ledarskap. Han har varit musikalisk ledare för den spanska orkestern Orquesta Sinfónica de Galicia sedan 2013. Han är sedan 2016 även chefsdirigent för Sinfonia Lahti och konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen, där han knyter ihop de starka musikaliska influenserna från såväl uppväxten i Ryssland med den i sitt nya hemland.

Bland höjdpunkterna från säsongen 2019–2020 kan nämnas gästspelet vid Tanglewoodfestivalen med Bostons symfoniorkester och Yefim Bronfman, debuter med NHK symfoniorkester i Tokyo, Tonhalle Orchester Zürich, Wiener Symphoniker och San Franciscos symfoniorkester samt återbesök hos London Philharmonic Orchestra, Nederländska radions filharmoniska orkester och Houstons symfoniorkester. Han har turnerat med Orquesta Sinfónica de Galicia och violinisten Isabelle Faust och med Sinfonia Lahti har Sibeliusfestivalens 20-årsjubiluem uppmärksammats med solister som Karita Mattila.

Bland Slobodeniouks skivinspelningar kan nämnas ett album med verk av Kalevi Aho med Sinfonia Lahti som belönades av BBC Music Magazine 2018. Han har även spelat in verk av Stravinsky med Ilya Gringolts och Orquesta Sinfónica de Galicia, av Lotta Wennäkoski med Finska radions symfoniorkester och av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker.

Musiken

Ungefärliga tider

Vi satt en kväll i mars 2019, Kerstin och jag, och talade om oss människor och Jorden. Vår planet Jorden, alltmer utsatt. Sårbar. Isar smälter, skogar brinner, vattendrag svämmar över på ett sätt som vi inte känner igen. Proportionerna är skrämmande. Vad kommer att hända? Vad händer just nu?

I tanken förflyttade vi oss till en annan planet. Vi satt där och såg på avstånd vår vackra blå planet. Jorden. Så vackert svävande i rymden. Ja, där är den ju. Men vad finns på den? Finns det liv, finns människor?

Vi pratade länge och på något sätt kändes det trösterikt att vi ändå satt där och filosoferade, om än på en annan planet. Vi var. Vi levde.

Jag skulle börja komponera ett stort stycke för kör och orkester, sökte idéer och kände att det var omöjligt att inte beröra klimatkrisen, denna ödesfråga för mänskligheten. Jag hade med min röst och piano improviserat en fri början som jag gav till Kerstin. Hon svarade efter vårt samtal med två korta, vackra dikter. Den tredje dikten fanns redan, den skrevs 2008 och är en mycket dramatisk text om en naturkatastrof. Om än skriven först, beslöt jag att den skulle ligga sist i stycket. Så började jag komponera och som alltid drar musiken iväg med mig. Den börjar efter en lång insvängningsfas så sakta bli tydlig och formas.

Min utgångspunkt är alltid att jag med musikens hjälp undersöker något. Jag försöker lyssna av vad som behöver sägas, behöver uttryckas. Inte vad jag vill, utan vad som behövs. Det blir till ett samtal med noterna, där jag sätter igång processer lyhörd för vart musiken sedan vill. Jag bearbetar, spelar igenom om och om igen, knådar, sjunger, drömmer fram musiken. Är det inspirerat öppnar den sig och börjar komponera sig själv. Saker uppstår som jag aldrig kunnat tänka ut. Det gäller att vara uppmärksam, ha sina känslospröt ute.

Första satsen i Silent Earth är ödslig med vindgong, cymbaler och isande brass. Mitt i detta: kören, Mänskligheten.

I andra satsen sjunger kören – vi människor – till Jorden. Berättar vilka vi var. Hur vi levde. Det klingar ofta unisont och visartat enkelt. Ibland nästan romantiskt. Och det blev, tyckte jag vid ny genomspelning, lite väl romantiskt, väl vackert. Som en konstnär började jag då måla över satsen med drillar, ibland harmoniska, ibland disharmoniska. Musiken fick stanna upp ibland, frysa. Satsen slutar med att kören på många olika språk sjunger till Jorden: ”Rädda dig från oss! Rädda oss från oss själva!”

Sista satsen är mycket dramatisk, en beskrivning av en naturkatastrof och en klagosång i ett: ”The burning earth. The tremoring earth…”

Stycket avslutas med en lång coda.

Text: Karin Rehnqvist

Även inom kategorin självlärda tonsättare framstår Modest Musorgskij som en av de mest egensinniga någonsin. Han föddes i en rätt välbärgad, jordägande familj med rötter djupt i den ryska myllan. Vid slutet av sitt drygt fyrtioåriga liv var han närmast urtypen för ett olyckligt geni: han var lika mycket före sin tid som han var dålig på självkontroll. Många tänker nog gärna på Ilja Repins berömda porträtt av den påtagligt slitna och rödnästa kompositören.

1860-talets våg av intresse för historia och det folkliga inom ryskt konstliv delades i hög grad av Musorgskij. Han fann en själsfrände i målaren och arkitekten Viktor Hartmann och när denne avled bara 39 år gammal var det ett hårt slag. Musorgskij förebrådde sig själv för att vännen inte fått vård i tid. 1874 organiserades en utställning till Hartmanns minne i Sankt Petersburg där över 400 av hans tavlor och skisser visades. Även Musorgskij hade bidragit med material till utställningen, och då han besökte den blev han djupt gripen.

Under sommaren samma år komponerade han pianosviten Tavlor på en utställning, inspirerad av bilderna men kryddade med sina egna tolkningar och fantasier. 1922 orkestrerade Maurice Ravel sviten på beställning av dirigenten Sergej Kusevitskij, och ett av alla tiders mest populära orkesterverk hade fötts.

Allt börjar med Promenaden, ett tema som ska återkomma flera gånger i olika skepnader. Det är tonsättaren själv som vandrar i galleriet, lite tungfotat vaggande – han var ingen sylfid. Den första tavlan visar Gnomen, en nötknäppare i form av en liten gestalt med stora käftar. Så kommer vi till Det gamla slottet, avbildat av Hartmann under en Italienresa. Vid slottet står en trubadur, och Musorgskij tänker sig att han framför en sorgsen serenad, av Ravel passande uttryckt av altsaxofonen.

Snart befinner vi oss i Tuilerierna. De lekande barnen i den parisiska parken har råkat i gräl och barnflickorna ingriper. Bydło är polska för boskap. Här rullar en oxdragen kärra med stora hjul på en lerig väg, illustrerad av tuban. Så följer De okläckta kycklingarnas balett, inspirerad av Hartmanns kostymdesign för en balettproduktion.

Samuel Goldenberg och Schmuyle befinner sig i ett polskt ghetto. Den fattige Schmuyle försöker envist få en slant av den rike Goldenberg. På Marknaden i Limoges utanför stadens katedral grälar torgmadammerna. I Katakomberna är det Hartmann själv och en vän som studerar kranier under Paris gator, och Musorgskij kommenterar med promenadtemat i extra elegiskt utförande.

I Huset på kycklingben bor den i slavisk folklore välkända häxan Baba-Jaga. Hartmann hade formgivit en tämligen kitschig klocka föreställande huset. Till sist avslutas konstvandringen med pompa och ståt vid Stora porten i Kiev: en spektakulär byggnad i Hartmanns vision, som aldrig byggdes eftersom projektet redan under arkitekttävlingen fick finansieringsproblem.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min (inkl paus)