arrow

HARDING MÖTER ANDSNES

Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert, en av de största tekniska utmaningarna i den klassiska pianorepertoaren, spelas med lika delar explosiv och nyanserad skicklighet av världsstjärnan Leif Ove Andsnes. Chefsdirigent Daniel Harding leder också Radiosymfonikerna i två häftiga orkesterverk från det tidiga 1900-talet: Janáčeks orkesterrapsodi Taras Bulba och Debussys naturromantiska La mer.

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play samt  i Sveriges Radio P2 fredag 24 maj kl 19:03.

Sergej Rachmaninov räknas som en av 1900-talets främsta pianister. Under så gott som hela sin karriär turnerade han oförtröttligt som pianist och dirigent i Europa och USA. Han skrev mängder av musik för det egna instrumentet, bland annat sonater, preludier, Paganinivariationerna och inte minst de fyra pianokonserterna. Framför allt den andra och tredje konserten har blivit mäkta populära verk, och i denna konsert får vi höra en av världens främsta pianister, Leif Ove Andsnes, ta sig an den utmanande tredje pianokonserten.

Rachmaninov skrev detta verk inför sin första turné till USA 1909, och den kallas ibland för ”världens svåraste” pianokonsert. Men det är så mycket mer än bara ett virtuost bravurnummer. Rachmaninov fyllde sitt verk med undersköna melodier, och de förtrollande romantiska stämningarna som han var en sådan mästare i att framkalla från både orkester och piano är högst närvarande.

Rachmaninov var 28 år gammal då han fick sitt internationella genombrott med den andra pianokonserten, men Leoš Janáček skulle få vänta betydligt längre på sin första stora framgång. Han hade hunnit bli 62 år gammal då operan Jenůfa sattes upp i Prag och blev en enorm succé. Så gott som samtliga av hans i dag mest populära verk tillkom sent i livet, och det gäller också orkesterverket Taras Bulba.

Upprinnelsen till Taras Bulba var Janáčeks intresse för rysk litteratur och det som väckte skaparlustan var Gogols historiska roman med samma namn, som skildrar 1637–38 års bonde- och kosackuppror mot polackerna. Janáček valde ut tre episoder från berättelsen som han satte musik till, och kallade verket för en ”rapsodi”. I likhet med många andra verk från Janáčeks penna bjuder Taras Bulba på personlig och originell musik, inte minst med färgstarka och framträdande klanger.

Även fransmannen Claude Debussy hör till de tonsättare som lyckades frambringa ett högst eget tonspråk, med rika klangfärger. Det är inte minst märkbart i orkesterverket La mer, ”Havet”, som räknas till hans absolut största verk. La mer är komponerat i tre satser, men Debussy ville själv varken kalla sitt verk en symfoni eller en symfonisk dikt, utan ”trois esquisses symphoniques”: tre symfoniska skisser. Titeln är träffande, för precis som skisser – som ju befinner sig i förändring – kan Debussys fantasifulla och överdådiga musik ses som en illustration av havets oförutsägbarhet och ständiga föränderlighet. Debussy använde sig gärna av asiatiska femtonsskalor, något som ger denna underbart skimrande musik en speciell karaktär.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Leif Ove Andsnes är en internationellt hyllad konsertpianist och kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Tillsammans med Mahler Chamber Orchestra, med vilka han tidigare genomfört det hyllade projektet Beethoven Journey, har han inlett det nya projektet Mozart Momentum 1785/86 med fokus på de verk som tillkommit under denna betydelsefulla period i Mozarts karriär.

Under säsongen 2019–2020 har han även varit Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker, turnerat med basbarytonen Matthias Goerne och uppträtt med bland andra Berlinfilharmonikerna, San Franciscos symfoniorkester och Oslo-Filharmonien. Han har framfört Griegs pianokonsert i bland annat Köpenhamn, Göteborg, Chicago och Boston.

Han är flerfaldigt prisbelönad, bland annat har han belönats med sex Gramophone Awards och nominerats till hela elva Grammys för sina kritikerrosade skivinspelningar. Bland hans senaste inspelningar kan nämnas fyrhändig pianomusik tillsammans med Marc-André Hamelin, Schumann-lieder med Matthias Goerne samt verk av Sibelius och Chopin. Han utnämndes 2007 till kommendör av Sankt Olavs orden och är hedersdoktor vid Juilliard School i New York och Universitetet i Bergen.

Musiken

Ungefärliga tider

I början av 1900-talet var Sergej Rachmaninov en musikpersonlighet med rykte om sig på båda sidor av Atlanten. 1908 hade han fått uppleva en stor framgång med den andra symfonin och följande år blev han inbjuden att turnera i USA. Sommaren och början av hösten 1909 ägnades därför åt att skriva ett nytt verk för den kommande turnén: den tredje pianokonserten. I november samma år fick verket sitt uruppförande i New York City under ledning av dirigenten Walter Damrosch.

Många av idéerna från den andra pianokonserten lät Rachmaninov återkomma i den tredje, och den för tonsättaren så karakteristiska flödande romantiska melodiken och nostalgiska atmosfären är starkt närvarande även i detta verk. Men den tredje konserten är på flera sätt mer mångfacetterad – mer komplex i både form och underliggande struktur och med mer avancerad harmonik. Även det tematiska släktskapet mellan satserna är mer utpräglat, vilket ger den tredje pianokonserten en mer ”symfonisk” känsla.

Den andra pianokonserten börjar praktfullt, med tunga ackord. Inledningen på den tredje kunde knappast vara mer annorlunda, med sitt enkla och sångbara tema. Rachmaninov påstod att melodin hade kommit till honom ”av sig själv”, men möjligen hade han undermedvetet inspirerats av sitt ryska arv i komponerandet. Musikforskaren Joseph Yasser har nämligen visat hur temat bär på likheter med en kyrkosång i den rysk-ortodoxa liturgiska musiken.

Rachmaninov berättade för Yasser att orkesterstämman hade orsakat honom bekymmer. Han var mån om att orkesterackompanjemanget inte skulle överrösta pianot. Ända från början är det märkbart med vilken luftighet orkestern beledsagar solisten; det är inte utan att tankarna går till Mozart och hans pianokonserter.

Den tredje pianokonserten har fått rykte om sig som ett av den klassiska pianorepertoarens mest utmanande verk. Ändå menade Rachmaninov att den var mer behaglig att spela än hans andra pianokonsert. Pianisten Steven Hough har sagt att det beror på att Rachmaninov var en mer erfaren tonsättare för pianot:  ”Det är fler toner, men de ligger så mycket bättre till för händerna.”

Den tredje pianokonserten har fått rykte om sig som ett av den klassiska pianorepertoarens mest utmanande verk. Ändå menade Rachmaninov att den var mer behaglig att spela än hans andra pianokonsert. Även i dag verksamma pianister upplever trean som enklare att spela, till exempel Stephen Hough som menar att Rachmaninov var en mycket mer erfaren tonsättare för pianot när han skrev sin tredje pianokonsert: ”Det är fler toner, men de ligger så mycket bättre till för händerna”.

Det inledande temat behöver man inte vara konsertpianist för att behärska, men snart blir solistens utmaningar betydligt knepigare – inte minst den krävande solokadensen. Den andra satsen börjar med en ömsint introduktion av orkestern. Efter ett par minuter ansluter pianot och så småningom följer ett scherzo-artat parti där temat från konsertens inledning kan höras i träblåset, i skuggan av arabeskerna i pianot. Därefter låter Rachmaninov skickligt musiken återgå till den stillsamma stämningen. Den virtuosa finalen följer utan avbrott genom en kort, solokadensliknande sekvens, där flera idéer från inledningssatsen återkommer. Verket avslutas med ett upplopp i rafflande tempo.

Text: Axel Lindhe

I likhet med exempelvis Anton Bruckner fick Janáček vänta länge på sina första framgångar. Så gott som hela livet var han verksam i periferin, i Brno i Mähren i sydöstra Tjeckien, där han grundade en orgelskola som utvecklades till ett konservatorium. Faktum är att han länge var nästintill okänd utanför Mähren, ända tills succén med operan Jenufa i Prag 1916. Operan spelades snart också i Wien, Berlin och New York och nu tog Janáčeks mest fruktsamma period i livet sin början. Under hans sista tio år tillkom mästerverk som operorna Katja Kabanova, Den listiga lilla räven och Testamentet; Glagolitisk mässa; orkesterverk som Sinfonietta och rapsodin Taras Bulba; samt de båda stråkkvartetterna.

Inspirationen till Taras Bulba fick Janáček från Nikolaj Gogols roman om 1600-talets bonde- och kosackuppror mot polackerna i nuvarande västra Ukraina, om kosackernas härförare Taras Bulba och hans söner, Andrej och Ostep. Idén hade Janáček fått 1905, men först 1918 låg verket klart och sex år senare fick det ett bejublat uruppförande i Brno.

Första satsen – Andrejs död – skildrar bland annat Andrejs kärlek till en kvinna från fiendesidan, dottern till en polsk general, och hur Andrej dödas av sin far för sitt förräderi. Andrejs passionerade känslor kan höras i inledningens tongångar i engelskt horn, stråkar och oboe.

I andra satsen – Ostaps död – tillfångatas Ostap av fiendesidan, och här beskrivs hans smärtsamma tortyrdöd. En bit in i satsen hörs polackernas vilda dans och i slutet ljuder Ostaps skrik i klarinettens höga register.

I den tredje satsen – Profetian och Taras Bulbas död – blir Taras Bulba själv infångad. Innan han bränns på bål yttrar han en förutsägelse: Han prisar kosackernas tapperhet, den ortodoxa trons livskraft och förutspår att en tsar ska resa sig, som världen ska underordna sig.

Som tonsättare odlade Janáček en personlig stil med tillspetsade, dramatiskt koncentrerade motiv och djärv rytmik, kännemärken som även är framträdande i Taras Bulba. Verkets sprakande klangfärger åstadkoms bland annat med hjälp av orgel och en utbyggd slagverkssektion innehållande bland annat rörklockor. Författaren Milan Kundera har sagt att ”Janáčeks musik ger svindel och är en nära konfrontation av ömhet och brutalitet”. En välfunnen beskrivning av hans landsmans särpräglade musik.

Text: Axel Lindhe

Debussy hade länge burit på idén att komponera ett verk om havet. Ända sedan barndomen, när han tillbringat några somrar i Caen i Normandie, hade han påverkats starkt av havet, av dess oändlighet, dess snabba skiftningar.

Det var flera intryck som i början av 1900-talet inspirerade honom att skriva La mer. En viktig impuls kom från den japanske konstnären Katsushika Hokusai, som i slutet av 1800-talet blev mycket uppmärksammad för sina litografier i Paris. En beskuren version av hans kanske mest berömda tryck, ”Den stora vågen vid Kanagawa”, prydde också partituret till La mer.

Debussy fick också inspiration under de perioder han tillbringade vid Normandies eller Bretagnes kuster. Någon gång i början 1902–04 gjorde Debussy en dramatisk resa i fiskebåt i full storm som gjorde ett outplånligt intryck på honom. Väl hemkommen ”hade han huvudet fullt av motiv som han snabbt skrev ner”, berättade ett ögonvittne.

Alla dessa intryck mognade i september 1903 under en vistelse i Bichain, då Debussy arbetade på tre skisser som sedan blev La mer. De utflykter han företog i Frankrike de följande två åren tycks alla ha styrts av hans förhållande till havet, både det verkliga och det han bar inom sig och som höll på att ta form på notpapperet.

Från Jersey skriver han till sin förläggare Durand: ”Havet har gjort mig gott, det har visat mig alla sina klädnader.” Några månader senare, från Dieppe: ”Jag hade velat avsluta Havet här, men det återstår att fullborda orkestersatsen som är stormig och skiftande som … havet!”

Sommaren 1905 vistas Debussy med sin blivande fru Emma Bardac i Eastbourne på Englands sydkust, ”där havet breder ut sig med en mycket brittisk oklanderlighet” som han skriver i ett brev. Här fullbordas verket.

La mer är inte en skildring av havet, ingen tonmålning. Verket är en ”impression”, inte i den betydelse av ordet vi förknippar med de impressionistiska målarna utan i ordets ursprungliga betydelse av intryck: Debussy vill förmedla sina intryck av havet – dess oändlighet och dess urkraft; samspelet mellan hav, vind och sky; vindens och vågornas lek.

I Paris avvaktade man verket med en otålighet som var allt annat än välvillig, och uruppförandet i oktober 1905 väckte mycket blandade känslor. Kritikern Pierre Lalo skrev: ”Jag kan inte höra havet, jag ser det inte, jag känner det inte.” Men knappt tre år senare var bilden en helt annan. Två framföranden i Paris under tonsättarens ledning blev stora succéer. Snart följde framgångsrika framföranden också i London, Wien och Italien.

Text: Claes M. Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl paus

Lyssna på Klassisk Podden om Sergej Rachmaninov och Mästerverken i P2 om verket La Mer: