arrow

MOZART I HÄNDERNA PÅ MAXIM EMELYANYCHEV

Radiosymfonikernas blivande förste gästdirigent presenterar sig för Berwaldhallens publik som solist i Mozarts ljusa 23:e pianokonsert. Som specialist på tidig musik spelar han dessutom på en tidstypisk hammarflygel. Efter paus tar Emelyanychev plats på podiet och leder orkestern i Rimskij-Korsakovs färgrika sagosvit, Scheherazade.

Stanna kvar och lyssna på bonuskonserten efter det ordinarie programmet med Mozarts eget favoritverk!

Lär känna Maxim Emelyanychev, se intervjun på Berwaldhallen Play.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredag 10 maj kl 19:03.

Maxim Emelyanychev. Lägg namnet på minnet. Denne 36-årige ryss är Radiosymfonikernas blivande förste gästdirigent, en roll som Klaus Mäkelä tidigare hade. Vad kan vi då förvänta oss av denna dirigent som vi kommer att se en hel del av framöver? Om man ska tro brittisk press för fyra år sedan, när Emelyanychev hade tillträtt som chefsdirigent för Skotska kammarorkestern, så kommer vi att möta ett närmast explosivt energiknippe. Samstämmigt talades om honom som en person att bli glad av, oavsett om du sitter i publiken eller spelar i orkestern. Eller som det formulerades i The Times: ”Nu får skottarna spänna fast säkerhetsbältena!”

Maxim Emelyanychev har ända sedan studietiden ägnat sig mycket åt den tidiga musiken – inte den vanligaste inriktningen för en världsdirigent. Sedan 2013 är han ledare för ensemblen Il Pomo d’Oro, och han har vid flera tillfällen samarbetat med Orchestra of the Age of Enlightment. Båda tillhör det internationella toppskiktet inom rörelsen för tidig musik, där stort fokus ligger på uppförandepraxis: Hur spelade man då, på vilka slags instrument, och vad var musikens villkor? Detta utgår man ifrån och tar med sig till konsertscenerna i vår egen tid – ett slags musikhistorieforskning i praktiken.

En aspekt som Maxim Emelyanychev själv sagt att han tycker om med hur musiken fungerade i äldre tider är att gränserna mellan tonsättare, instrumentalist och dirigent inte var lika strikta; det var helt enkelt vanligare med en slags musikalisk multitasking. Helt i linje med det tänkandet är Emelyanychev också en strålande instrumentalist: förutom piano och cembalo är han också mycket skicklig på sinka, ett blåsinstrument med storhetstid under renässansen. När han nu inleder konserten i Berwaldhallen med Mozarts pianokonsert nr 23 är det därför ingen tillfällighet att Emelyanychev samtidigt agerar både pianosolist och dirigent, precis som ofta var brukligt på Mozarts tid.

Efter paus byter konserten ansikte. Vi förflyttas till det sena 1880-talet och träder rakt in i den magnifika ryska orkestertraditionen med Rimskij-Korsakovs orkestersvit Scheherazade. Det här är orkestervirtuoseri av bästa märke med bländande och färgrik instrumentation. Därtill får vi nästan en violinkonsert inuti verket: ett rikt utbroderat solotema för violin som återkommer genom hela sviten, och som spelas av konsertmästare Solenne Païdassi.

Självklart behärskar Maxim Emelyanychev även denna repertoar, om nu någon trodde något annat. Så har han också haft en perfekt läromästare till detta under studieåren vid musikkonservatoriet i Moskva, Gennady Rozhdestvensky. För stockholmspubliken är det nog ett välbekant namn, han var ju chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i två omgångar under 1970- och 1990-talet.

Till sist. Man kommer inte ifrån den där frågan som skaver: Vår nye förste gästdirigent är ju ryss, hur ska man tänka kring det i dessa dagar? Maxim Emelyanychev var tidigt ute med att ge sin syn på kriget. I ett uttalande i brittisk media redan i början av mars 2022 påminde han om att han är musiker och inte politiker, men att han inte kan tiga still: ”Jag motsätter mig kriget i Ukraina och tycker att det är plågsamt att bevittna de händelser som vi ser dagligen.”

Text: Christina Hedlund


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Maxim Emelyanychev är förste dirigent för Skotska kammarorkestern sedan 2019 med kontrakt till och med säsongen 2024/2025, och chefsdirigent för barockorkestern Il Pomo d’Oro sedan 2013. Sedan den kritikerrosade debuten 2014 med Mozarts Don Giovanni vid Teatro de la Maestranza i Sevilla har han turnerat och gästat orkestrar och institutioner runt om i Europa.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2023/2024 kan nämnas debuter med Bayerska radions symfoniorkester, WDR Västtyska radions symfoniorkester i Köln, Torontos symfoniorkester, Birminghams stads symfoniorkester och Mozarteum-orkestern vid Salzburgfestivalen. Han uppträder även med bland andra Concertgebouworkestern, Rotterdams filharmoniker och Mahler Chamber Orchestra, i kammarprogram med violinisten Aylen Pritchin vid Théâtre des Champs-Elysées i Paris, samt gör en Europaturné med Skotska kammarorkestern och en Asienturné med Paris kammarorkester.

Emelyanychev har arbetat med framstående orkestrar världen över, bland annat Berlinerfilharmonikerna, Santa Cecilia-akademiens orkester, Rotterdams filharmoniska orkester, Royal Philharmonic Orchestra i London, Orchestra della Svizzera Italiana, Paris kammarorkester, Tokyos, Seattles och Islands symfoniorkestrar, samt Bergens filharmoniska orkester.

Hans operaengagemang omfattar bland annat Mozarts Trollflöjten och Händels Agrippina vid Royal Opera House i London, Mozarts Figaros bröllop vid Théâtre du Capitole i Toulose och Händels Rinaldo med Jakub Józef Orliński i titelrollen på Glyndebourne-festivalen. Han har bjudits in flera gånger att uppträda under BBC Proms och Edinburgh International Festival.

För närvarande är han uppdragen i ett flerårigt projekt att spela in Mozarts samtliga symfonier med Il Pomo d’Oro, med vilka han redan gjort flera skivinspelningar, däribland symfonier och solokonserter av Haydn. Han har även spelat in flera hyllade album tillsammans med Jakub Józef Orliński, samt en Gramophone Award-belönad inspelning av Händels Agrippina med Joyce DiDonato i titelrollen. Bland andra kritikerrosade inspelningar kan nämnas Schuberts nionde symfoni med Skotska kammarorkestern och ett soloalbum med Mozart-sonater spelade på fortepiano.

Musiken

Ungefärliga tider

Under vintermånaderna 1785–86 hade den 30-årige Mozart huvudet fullt av operamusik. Det var nu Figaros bröllop tog form på allvar; operan skulle komma att ha premiär den 1 maj 1786. Men Mozart vore inte Mozart om han inte haft ett (förmodligen ohälsosamt) antal andra projekt i gång samtidigt – han var ju arbetsnarkoman långt innan ordet uppfanns.

Ett projekt var de så kallade ”akademierna”. Under fastetiden, alltså de dryga sju veckorna före påsk, höll teatrarna i Wien stängt. Däremot var det fritt fram för olika privata aktörer att utnyttja lokalerna för konsertverksamhet och Mozart var en av de som gärna nappade på denna möjlighet. Han var sedan några år tillbaka verksam i staden som frilansande tonsättare, musiker och lärare, och tog varje tillfälle i akt att framföra sin musik för en betalande publik.

Det var till sådana akademier han i rask takt, under några månader, skrev tre sinsemellan ganska olika pianokonserter: den 22:a, glansfull och festlig; den 24:e, mörk och dramatisk; och däremellan den 23:e i A-dur, den leende och ljusa, en av de mest älskade av Mozarts pianokonserter.

Ljuset och klarheten märks redan i hur melodierna presenteras i första satsen – med en självklarhet, organiskt och flödande. Först i orkestern, för att sedan tas upp och vidareutvecklas av pianisten, och att det är en pianostämma skapad av en person med en stor förkärlek för instrumentet råder det inget tvivel om. Den ”ljusa” tonarten A-dur gör det lätt för stråkmusikerna att få sina instrument att klinga med sonoritet och briljans – det är en tonart som ligger bra i handen. Även instrumentationen har en lätthet i sig: Här hör vi inga pukor och trumpeter, och oboerna har ersatts av de mildare klarinetterna.

Missta nu inte ljuset och lättheten för ytlighet. Allvaret och de mörka undertonerna finns där också. Eller, som Carl Nielsen så insiktsfullt beskrivit Mozart: ”Han visar inte fram sina smärtor med tåraflöden (…) han hemfaller inte åt självömkan; men öppnar sina allra innersta djup med ett själfullt leende som säger allt.” Det citatet passar in på åtskilligt av Mozarts musik, men är kanske extra träffande när det gäller hans 23:e pianokonsert, och då i synnerhet den långsamma andra satsen. Hör bara hur klarinetten svarar efter pianots inledande fraser, vilket vemod i den där melodin. Den om något är väl ”ett själfullt leende som säger allt”!

Så den sista satsen: ett jublande och snabbt rondo. Det är som om Mozart, som den erfarna musikskapare han var, tänkte: ”Nu vet jag hur jag ska göra för att få publiken att gå hem med ett leende på läpparna.”

Text: Christina Hedlund

Det var en gång för länge sedan, långt borta i Österlandet…

Den symfoniska sviten Scheherazade av Nikolaj Rimskij-Korsakov är en sagoberättelse i toner. Det är musik som låter oss svepas med till en värld av romantik, prinsar och prinsessor, vådliga sjöresor och andra makalösa äventyr. Inspirationen hämtade han från sagosamlingen Tusen och en natt, vilket gav honom anledning att emellanåt låta sin strålande vackert orkestrerade musik bölja ut i österländskt färgade tonfall. Temat som spelas av en soloviolin, och som återkommer genom hela verket, är den unga Scheherazades röst: hon som i samlingens ramberättelse i kraft av sitt skarpa intellekt, och genom att så skickligt berätta sina tusen och en sagor, lyckades rädda sitt eget liv.

Men egentligen var Rimskij-Korsakov mycket noga med att det här inte är programmusik, i den mening att exakta händelser är återgivna i musiken. Han var också mycket tveksam till om det var rätt att ha kvar de fyra satsernas titlar, som han ursprungligen hade skrivit in i partituret: Havet och Sinbad sjöfararens skepp, Sagan om prins Kalender, Den unge prinsen och den unga prinsessan, samt Festen i Baghdad och skeppsbrottet. Kanske, menade tonsättaren, vore det bättre att benämna satserna med musiktermer: Preludium, Ballad, Adagio, Final?

Rimskij-Korsakov landade till slut i att det vore bäst att inte ha några benämningar alls på de fyra satserna. Ändå har sagorubrikerna hängt med, och nog går det att höra hur han i sin musik skildrar karaktären i berättelserna. Det kan vara värt att lägga märke till vad han påpekade i sin självbiografi: ”Allt jag ville var att lyssnaren, om denne uppskattade mitt stycke som symfonisk musik, skulle bära med sig intrycket att det tveklöst är en orientalisk berättelse om ett antal fantastiska händelser och inte blott fyra stycken spelade efter varandra.”

Text: Christina Hedlund

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl paus

BONUSKONSERT: MOZARTS FAVORITVERK MED EMELYANYCHEV
Stanna kvar och njut av denna extrakonsert som börjar en kort stund efter det ordinarie programmet.

Under en särskilt produktiv treårsperiod 1784–86 skrev Mozart tolv pianokonserter. En av dessa är A-durkonserten nr 23 i huvudprogrammet. På bara ett par dagar våren 1784 skakade Mozart ur sig ett kammarstycke för klaver och fyra blåsare i tre variationsrika satser. Pianostämman är ofta, men inte alltid, solistisk, och även blåsarna får gott om tillfällen att ta plats i rampljuset.

Medverkande:
Maxim Emelyanychev, hammarflygel
Bengt Rosengren, oboe
Niklas Andersson, klarinett
Henrik Blixt, fagott
Hans Larsson, horn

Program:
WOLFGANG AMADEUS MOZART: Kvintett för piano och blåsare K. 452, 25 min
I.Largo – Allegro moderato
II.Larghetto
III. Rondo: Allegretto