arrow

30 CENTURY MAN – SCOTT WALKER ENLIGT MAGNUS CARLSON

Ett musikaliskt porträtt av den banbrytande sångaren och låtskrivaren Scott Walker: en pionjär och outsider som slog igenom som tonårsidol, men som återuppfann sig själv flera gånger under sin mer än 60-åriga karriär. Han har inspirerat artister som David Bowie, Leonard Cohen, Brian Eno, Nick Cave och Radiohead och i denna konsert med Magnus Carlson och Hans Ek möter vi både Scott Walkers egen musik och den som han inspirerat till.

Scott Walker blev känd som bildskön flickidol i trion The Walker Brothers som hade stora framgångar på 1960-talet med svulstiga ballader och längtansfulla sånger. Efter fem intensiva år ville de starka viljorna åt olika håll och trion splittrades. För Scott Walker blev det starten på en fem decennier lång solokarriär och konstnärlig upptäcktsresa.

I Scott Walkers musik finns det mångtydiga berättandet hos Ingmar Bergman och Akira Kurosawa, den jordnära råheten hos Jacques Brel, det storslagna i 1960-talspopens orkesterarrangemang, samt referenser till såväl målaren Hieronymus Bosch och författaren Albert Camus som till invasionskrig och prostitution. På papperet ser blandningen ut att skära sig som olja och vatten – men liksom humlan flyger, trots sin påstått omöjliga flygförmåga, blir Walkers disparata influenser till en unik musikalisk legering.

Den stillsamt episka The Old Man’s Back Again från 1969 för tanken till Ennio Morricones filmmusik, samtidigt som den enkla och intagande melodin förankrar sången och hindrar den från att bli svulstig. Sleepwalkers Woman från 1984 kan liknas vid en blandning av Benjamin Britten och Simon & Garfunkel: vemodig folkmusikalisk modalitet ackompanjerad av svävande, försiktigt dissonanta orkesterklanger.

Bakom de ödesmättade stråkarna och den apokalyptiska texten till Farmer in the City från 1995 döljer sig en hyllning till den italienske filmskaparen Pier Paolo Pasolini. Den absurdistiska, groteska Epizootics! från 2012 pendlar mellan abstrakta ljudlandskap, skrikande trumpeter och hysterisk swingjazz. Texten antyder ett våldsamt sjukdomsutbrott på Hawaii, skildrat i en slags hypnotisk musikalisk slapstick.

Att en och samma person är upphovsman till all denna musik är tämligen unikt. Den har en konstmusikalisk klangbotten, ett litterärt djup och ett filosofiskt anslag som går på tvärs mot att Walker uttryckligen beskrev sig själv som en låtskrivare och inte som en ”kompositör”. Dirigenten och arrangören Hans Ek fascineras också av hur Walker, snarare än att gå över i regelrätt konstmusik, tänjer på och utvidgar själva låtformatet. I en intervju i engelska The Guardian från 2012 insisterar Walker på att han skriver låtar, även om de inte följer den typiska mallen: ”Vad skulle du annars kalla dem?”

Förutom Scott Walkers egen musik framförs sånger av tre utav alla de artister som haft honom som konstnärlig förebild.

Redan i klassiska Suzanne från Leonard Cohens första album hörs släktskapet med Walkers berättarförmåga. Radiohead visar i How to Disappear Completely samma ringaktning för stilistiska begränsningar som Walker: här samsas jazz- och ambientmusik med experimentell pop och modern konstmusik. När David Bowie skrev Word on a Wing i mitten av 1970-talet hade The Walker Brothers tillfälligt återförenats, och han och Scott Walker inspirerade – och inspirerades av – varandras musik. Från samma tid kommer den discodoftande Nite Flights, skriven av Scott Walker till The Walker Brothers allra sista skiva.

Sångaren och låtskrivaren Magnus Carlson har under lång tid haft Scott Walker som en viktig inspirationskälla. Carlson har sagt att den hyllade gruppen Weeping Willows, som han varit frontman för sedan den bildades för snart trettio år sedan, inte hade funnits utan Walker. Carlsons sångröst har även liknats vid 1950- och 60-talets populärmusikaliska ikoner, till vilka Scott Walker och The Walker Brothers också hörde.

Musikvalet i konserten har Hans Ek och Magnus Carlson gjort tillsammans. Fokus ligger på Scott Walkers solokarriär, men de bjuder även på höjdpunkter från åren med The Walker Brothers. Många av låtarna spelas dessutom live med orkester här för första gången någonsin. Programmets dramaturgi, med musiken uppdelad i olika avdelningar, passar det narrativa draget i Walkers musik, vilket för övrigt är genomgående i stort sett genom hela hans karriär.

De återkommande likheterna med filmmusik är inte heller en slump; Walker hade ett stort filmintresse och frammanar ofta scener i sina sånger, ibland med hjälp av ljudeffekter eller otypiska instrumentval. Senare i sin karriär skrev han även musik till skådespel, film och dans. Walkers klangvärld har hela tiden utgått från orkestern, inte kompgruppen eller storbandet: från 1960-talets praktfulla poplåtar, via 80- och 90-talens allt mer frisinnade tonspråk, till 2010-talets mångskiftande klangpalett.

Scott Walkers ständiga förnyelse har aldrig handlat om effektsökeri eller förnyelse för förnyelsens egen skull, utan om en obetvinglig konstnärlig integritet. Kändisskapet lockade inte, och även om hans stilistiska bredd delade Walkers fans i tydliga läger var han själv tryggt förvissad om att all hans musik förr eller senare skulle hitta sin publik. I en annan intervju från 2008 sammanfattade han sitt konstnärskap: ”Jag försöker helt enkelt hitta ett sätt att tala om de saker som inte går att tala om.”

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Genom att färdas fritt mellan musikhistorien och samtiden i sökandet efter det som förenar, väver arrangören, komponisten och dirigenten Hans Ek samman olika musikaliska uttryck med varandra. Han har samarbetat med musiker och artister som Zara Larsson, Laleh, Veronica Maggio, Ane Brun, Renée Fleming, Michael Nyman och med ensembler som Göteborgs Symfoniker, nederländska Metropole Orkest, Copenhagen Phil och Sveriges Radios Symfoniorkester. Hans fungerade som musikalisk ledare vid nypremiären av Kristina från Duvemåla 2013 och har även under tio år verkat som konstnärlig ledare vid utdelningen av Polarpriset.

Hans egna produktioner har spelats flitigt i Sverige och utomlands, däribland E.S.T. Symphony, Bowie in Berlin, Chelsea Hotel, Kosmische Musik, Made by Björk, Studio 54–Disco Inferno, Dance Music Symphony och Eno Remixed for Orchestra. Merparten av dessa är även kända för Berwaldhallens publik. Han har arrangerat och dirigerat musik till filmer som Oscarsbelönade Hämnden av Susanne Bier, Kon-Tiki, samt Låt den rätte komma in och Se upp för Jönssonligan, båda av Tomas Alfredson. Med hans egen ensemble, Modern Fantazias, har Ek arbetat med musik av Kraftwerk, Brian Eno, John Cage och Lana del Rey.

Eks pianokonsert Soundscapes 1974–78 uruppfördes i februari 2020 av Västerås Sinfonietta och den finländske pianisten Iiro Rantala. I mars 2022 hade Eurydike – en industribarockopera av Linus Fellbom och Hans Ek premiär på Wermland Opera. Året innefattade även samarbeten med Eva Dahlgren, Stewart Copeland, Rufus Wainwright och Gregory Porter. I februari 2023 uruppfördes Kenneth Kvarnströms föreställning 12 Songs+ på GöteborgsOperan med Ane Brun och operans danskompani och orkester.

&

Magnus Carlson är en svensk sångare och låtskrivare känd som sångare i gruppen Weeping Willows. Förutom mer än ett dussintal albumen med Weeping Willows har Magnus Carlson givit ut ett flertal soloskivor, både på svenska och engelska, och inom olika genrer såsom soul, pop och jazz. Han är aktuell med country-soul-albumet Brunnsvik Sounds som släpptes hösten 2023.

År 2017 gjorde Carlson stor succé med albumet Den långa vägen hem som hyllades av kritiker och gick rakt in på topplistans förstaplats. Året innan deltog han i tv-programmet Så mycket bättre. Under 2023 har Magnus Carlson varit på Sverigeturné med Jesper Lindell och hans band där han blandat gammalt och nytt material, med influenser från Memphis till USA till Dalarna i Sverige.

Carlson är även mycket engagerad i miljöfrågor och utnämndes 2019 till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden WWF. Weeping Willows-albumet After Us som släpptes i mars samma år är ett konceptalbum om klimat och miljö. År 2020 lanserades boken En annan framtid – Magnus Carlsons hållbarhetsresa författad tillsammans med journalisten Johanna Stål.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min, ej paus

Ta del av ett samtal om artisten Scott Walker och hans musik med dirigenten Hans Ek och sångaren Magnus Carlson. 

 

Lyssna på Sveriges Radio: