arrow

Amerikanska klanger

Den rumänske dirigenten Cristian Măcelaru leder Sveriges Radios Symfoniorkester i ett program med både etablerad och helt nyskriven musik från andra sidan Atlanten. Först ut är Samuel Barbers Essä för orkester nr 1, följt av Sverigepremiär för Wynton Marsalis färska trumpetkonsert med Alison Balsom som solist. Konserten avslutas med Aaron Coplands omfattande sista symfoni.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 16 februari kl 19:03.

Tre amerikanska tonsättare står på programmet för denna konsert: Aaron Copland, Samuel Barber och Wynton Marsalis. Bortsett från att tonsättarna delar nationalitet skiljer sig deras verk sinsemellan mycket åt, och tillsammans bildar de ett musikaliskt kalejdoskop lika brokigt som den amerikanska musikhistorien. Konserten leds av den rumänske dirigenten Cristian Măcelaru.

Som första stycke spelas Samuel Barbers Essä nr 1 för orkester, uruppförd 1938 av Arturo Toscanini och NBC:s orkester i New York. Ordet essä kommer från franskans ”essai” som betyder försök. Med den franska 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne blev essä också namnet på en viss typ av text, där ett allmängiltigt ämne prövas genom ett personligt filter. Denna textgenre tog Samuel Barber fasta på när han på uppdrag av Toscanini komponerade vad som skulle bli sin underbara första essä. Själv ska han ha uttryckt att han för avsikt att skapa ”en komposition av överkomlig längd över ett speciellt ämne … mer eller mindre fri i formen men begränsad i uttryck”.

Den internationella stjärntrumpetaren Wynton Marsalis, född i New Orleans, spelade redan som tjugoåring med jazzlegender som Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Han har komponerat flera större verk för orkester: bland annat två symfonier och en violinkonsert till den skotska stjärnviolinisten Nicola Benedetti.

Trumpetkonserten är skriven för Clevelands orkesters solotrumpetare Michael Sachs, som uruppförde den i april 2023. Konserten består av sex satser och är drygt en halvtimme lång. I korsningen mellan jazzen och den västerländska konstmusiken bildar verket ett slags trumpetens historia i toner. Som solist i Marsalis konsert gästas Berwaldhallen av den mångfaldigt hyllade och prisbelönta engelska trumpetaren Alison Balsom.

Aaron Copland var samtida med Barber, men Coplands skapande tog sig andra uttryck. Mest känd är han för verk som Appalachian Spring, Rodeo och Billy the Kid – musik som klingar igenkännbart ”amerikanskt”, vilket också var Coplands avsikt. Han ville att en bred lyssnarskara skulle få glädjen att upptäcka och njuta av orkestermusik som inte bara plockade upp europeiska ideal, utan som sprang ur amerikanska hymner och folkmelodier, och med latinamerikanska influenser.

I sin tredje symfoni förenar Copland den strame och intellektuelle tonsättaren med den mer folkligt orienterade. Hans ikoniska Fanfare for the Common Man framträder som ett ledmotiv i symfonins sista sats, och det amerikanska soundet han gjort sig känd för går som en röd tråd genom verket. Samtidigt är formatet av klassiskt snitt och anslaget stort, med en doft av av Mahler och de andra stora europeiska romantikerna. Inte bara Coplands olika sidor förenas i verket, utan också den gamla och den nya världen.

Text: Hedvig Ljungar & David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Programändring:

Aaron Coplands tredje symfoni ersätter det tidigare utannonserade verket ”Play” av Andrew Norman.

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Den rumänske dirigenten och violinisten Cristian Măcelaru är chefsdirigent för Franska nationalorkestern och för WDR Västtyska radions symfoniorkester, chefsdirigent och konstnärlig ledare för ungdomssymfoniorkestern vid Interlochen Center for the Arts i Michigan, samt konstnärlig ledare för Cabrillo-festivalen för nutida musik i Santa Cruz i Kalifornien. Măcelaru är även konstnärlig ledare för George Enescu-festivalen som hålls i Bukarest, Iaşi och Sibiu i Rumänien och organiserar konserter med världens främsta musiker och ensembler.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2023/2024 kan nämnas turnéer med WDR Västtyska radions symfoniorkester i Kina och Sydkorea, debutkonsert med Philharmonia-orkestern i London och gästspel med NDR Elbphilharmonie-orkestern, Sveriges Radios Symfoniorkester och symfoniorkestrarna i Cincinnati och St. Louis. Măcelaru och Franska nationalorkestern åker på turné till bland annat Wien, Madrid och Barcelona och kommer att uppträda vid öppningen av de olympiska sommarspelen i Paris 2024.

Măcelaru har arbetat med stora orkestrar i Europa och USA såsom symfoniorkestrarna i San Francisco, Boston och Chicago, Tonhalleorkestern i Zürich, Wienersymfonikerna, Bayerska radions symfoniorkester och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han är även verksam som operadirigent och har bland annat lett uppsättningar av Mozarts Don Giovanni på Houston Grand Opera och Puccinis Madame Butterfly vid Nationaloperan i Bukarest. Han har gjort en rad skivinspelningar, varav flera fått fina priser och utmärkelser, bland annat en Grammy Award för inspelningen av Wynton Marsalis violinkonsert med Nicola Benedetti och Philadelphia-orkestern.

Cristian Măcelaru är uppvuxen i Timişoara i Rumänien, började tidigt att studera musik och bedrev sina högre musikstudier vid bland annat Interlochen Arts Academy i Michigan, Rice University i Houston, samt i mästarkurser vid Tanglewood Music Center och Aspen Music Festival. 19 år gammal debuterade han i Carnegie Hall i New York City med Miami Symfoniorkester och blev orkesterns yngste konsertmästare någonsin.

Alison Balsom är en av vår tids mest hyllade trumpetare. Hon har belönats med en lång rad priser och utmärkelser, är bland annat trefaldig vinnare av både Echo Klassik och Classic BRIT, och har utnämnts till Årets artist av Gramophone Magazine. Hon leder The Balsom Ensemble, en handplockad grupp bestående av ledande barockmusiker. Hon har fått verk skrivna för sig av många kompositörer och har uruppfört verk såsom Thea Musgraves trumpetkonsert, Qigang Chens Joie eternelle och Guy Barkers Lanterne of Light, den sistnämnda vid BBC Proms. Våren 2024 framför hon Wynton Marsalis trumpetkonsert för första gången i Storbritannien och Tyskland med Antonio Pappano och Londons symfoniorkester, och dessförinnan för första gången i Sverige i Berwaldhallen.

Balsom har arbetat med flera av vår tids främsta dirigenter, såsom Pierre Boulez, Lorin Maazel, Roger Norrington och Trevor Pinnock, och med orkestrar som Orchestre de Paris, Philadelphia-orkestern, symfoniorkestrarna i San Francisco och Toronto, New Yorks filharmoniker, Academy of Ancient Music och The English Concert. Hennes omfattande skivkatalog sträcker sig från tidig musik via jazz till nyskrivna verk. Hon skapade och spelade huvudrollen i den hyllade föreställningen Gabriel som hade urpremiär på Shakespeare’s Globe i London 2013 och spelades på nytt på Barbican 2019 och Milton Court 2022. Som konstnärlig ledare för Cheltenham Music Festival 2018 och 2019 beställde hon 20 nya verk och grundade ett symposium med fokus på ny musik.

Alison Balsom var den första brassmusikern som utnämndes till New Generation Artist av BBC Radio 3 med en rad konserter som följd med samtliga BBC:s orkestrar. 2009 uppträdde hon som solist under Last Night of the Proms. Hon har studerat vid konservatoriet i Paris och Guildhall School of Music and Drama i London. Hon har föreläst på Somerville College vid Oxfords universitet och för TED. År 2016 tilldelades hon graden Officer av Brittiska imperieorden.

Musiken

Ungefärliga tider

När den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne uppfann genren essä gjorde en ny typ av text entré på det litterära fältet: en text där författaren prövade ett allmängiltigt ämne, vilket som helst, genom ett personligt filter. Lite grovt skulle man kunna säga att jaget, med Montaigne, tog plats i litteraturen. Ordet essä kommer från franskans ”essai”, som betyder ”försök” – och just så ska Montaigne själv ha betraktat sina essäistiska texter: som försök.

Detta tog den amerikanske tonsättaren Samuel Barber fasta på när han på uppdrag av den italienske dirigenten Arturo Toscanini, som hört och hyllat Barbers första symfoni i Salzburg 1937, komponerade vad som skulle blir Essä för orkester nr 1. Barber skulle med tiden komponera ytterligare två essäer för orkester: den andra år 1942 och drygt trettio år senare, 1973, den tredje, vilket också blev hans sista större verk.

Precis som i Montaignes skrivna essäer rör sig Barbers musikaliska dito vid och kring ett avgränsat ämne, reflekterat genom olika perspektiv. Själv uttryckte Barber att ambitionen med den första essän var att skapa ”en komposition av överkomlig längd över ett speciellt ämne […] mer eller mindre fri i formen men begränsad i uttryck”. Att lyssna till stycket påminner faktiskt om känslan av att läsa en vindlande essä – det är lätt att konstatera att Barber lyckades väl med att genomföra sin idé.

Barbers första essä är komponerad i en sats, men uppdelad i två kontrasterande sektioner där två teman interagerar och kombineras på olika vis. Inledningsvis hörs en lyrisk reflektion av huvudtemat om fyra takter, därefter följer en rytmisk del där reminiscenser av det första temat flyter upp som bubblor till ytan av musiken och växer till ett kraftfullt inslag för brass. Stycket avslutas med en kort coda, kantad av sordinerade trumpeter. Essä för orkester nr 1 uruppfördes i november 1938 av Arturo Toscanini och NBC Orchestra i New York City.

Text: Hedvig Ljungar

Jazztrumpetaren Wynton Marsalis har komponerat flera större orkesterverk: två symfonier, en violinkonsert till skotska stjärnviolinisten Nicola Benedetti, och så denna trumpetkonsert skriven för Clevelands orkesters solotrumpetare Michael Sachs, som uruppförde den i april 2023. Marsalis trumpetkonsert är knappa halvtimmen långt och skrivet i sex kontrasterande satser – utan tvekan en utmaning för solisten som är ålagd att tillsammans med orkestern presentera en sorts trumpetens historia i toner. Sachs har i en intervju beskrivit att han hoppas att konserten kommer tjusa och överraska publiken med den mångfald av ljud och klanger som trumpeten kan åstadkomma.

Hela verket börjar och slutar med en imitation av djurrikets mest kända trumpetare: elefanten. Första satsen fortsätter i en marsch där trumpeten på klassiskt vis paras ihop med pukorna. Särskilda speltekniker som förknippas mer med amerikansk jazz än europeisk orkestermusik ger dock en fast förankring i nutid. Andra satsen beskriver Marsalis som genomsyrad av en kärlekskänsla. Ett av första satsens mindre motiv utvecklas och den romantiskt klingande solostämman har drag av 1940-talets doo-wop-stil.

Marsalis beskriver den tredje satsen som sprungen ur den afro-spanska diasporans kultur. Första satsens huvudtema behandlas i olika, virtuosa variationer och innan satsen är slut hinner vi med både en spansk bolero – med duett mellan trumpet och fagott – och en modern variant av habaneran i fem-fjärdedelstakt. I den blues-tonade fjärde satsen gör Marsalis en koppling mellan bluesens call-and-response-upplägg och barockens concerto-form med olika instrumentgrupper i dialog. Medan orkesterns horn och tromboner spelar en andaktsfull psalm är trumpetsolisten något av en uttråkad sexåring som har allehanda hyss för sig under gudstjänsten.

Femte satsen knyter an till fransk trumpettradition, musiker som Pierre Thibaud och verk som André Jolivets trumpetkonsert. Utgångspunkten är en lyrisk vals, men med olika stämmor och klangfärger som glider in och ut ur varandra på ett ständigt föränderligt sätt. Om den sjätte och avslutande satsen berättar Marsalis att den fokuserar på det skämtsamma och okuvliga, om trumpetaren som en oförutsägbar joker som ” trotsar auktoritet och gillar att skämta och spela spratt.” På ett sätt som för tankarna till klassiska tecknade serier om katter och möss brakar slagverkssektionen loss på ett till synes ohämmat sätt, medan trumpetaren obekymrat dansar sig genom oväsendet.

Text: David Saulesco

Aaron Copland var som musiker en ”self-made man”, som amerikanerna säger. Ingen i hans rysk-judiska släkt hade haft musikalisk talang. Fadern, som invandrat till New York, drev ett varuhus i Brooklyn. När den unge Aarons begåvning visade sig tycks familjen likafullt ha ställt upp. Som 13-åring började han ta pianolektioner, vid 17 studera musikteori. 21 år gammal for han till Paris, där han hamnade hos den med tiden legendariska pedagogen Nadia Boulanger.

I flera av Coplands 1920-talsverk märks inflytande från jazzen. 30-talet inleddes i kärvare anda, men Copland bestämde sig också för att försöka uppnå ett tidigt uppsatt mål: Att skapa en omisskännligt amerikansk tonkonst. Men, en sådan värd namnet behövde nå den stora publiken, resonerade han. Den måste bli de många lyssnarnas egendom. Så han lade om kurs, och med orkesterstycket El salón México från 1936 inledde han den period av sitt skapande som skulle göra Copland till en av Amerikas mest uppskattade tonsättare.

Parallellt med sina utåtriktade och färgrika verk, med inslag av både hymnmelodik, folkton och latinamerikanska rytmer, fortsatte Copland att komponera mer allvarligt syftande musik. Den tredje symfonin kan i viss mån ses som en korsning mellan båda dessa sidor. Därtill kommer för första gången impulser från Mahlers och Sjostakovitjs episka anslag. Copland citerar också sig själv: i första satsen, en melodisk idé från den just avslutade Appalachian Spring; i finalen, ett parti ur Fanfare for the Common Man från 1942.

Symfonin beställdes av Bostons symfoniorkesters ledare Sergej Kusevitskij, som under ett kvarts sekel propagerade för och framförde Coplands musik. Komponerandet påbörjades sommaren 1944 och avslutades två år senare. Uruppförandet gavs i oktober 1946 i Boston under Kusevitskijs ledning.

I programbladet berättade Copland bland annat att det var oundvikligt att en symfoni skulle väcka frågan om vad den är avsedd att uttrycka. ”Antagligen skulle jag kunna förmå mig att hitta på någon ideologisk grund, men jag skulle i så fall bluffa eller åtminstone i efterhand lägga till något som kunde vara sant, men inte spelat någon roll för symfonins tillkomst. Jag föredrar med andra ord att – för att använda ett slitet uttryck – låta musiken tala för sig själv.” Det hindrade dock inte Copland från att fortsätta med en detaljerad analys av symfonin, sats för sats.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl paus

Trumpetkonserten är en sambeställning av The Cleveland Orchestra, Verbier Festival Orchestra, Orchestre Symphonique de Montréal, London Symphony Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester. Det här är första gången verket framförs i Sverige.