arrow

Paul Lewis i Beethovens pianokonsert nr 4

Ludwig van Beethovens fjärde pianokonsert anses av många vara hans vackraste. Hur pianot lugnar orkestern i den kända andra satsen har liknats vid Orfeus blidkande av furierna i Hades. Brittiske Paul Lewis är hyllad för sina tolkningar av Beethoven och kommer att framföra detta mästerverk tillsammans med chefsdirigent Daniel Harding, som även bjuder på orkestermusik av Hugo Alfvén och Richard Strauss.

Pianokonserten sänds i Sveriges Radios P2 fredag 23 februari kl 19:03.

Tyvärr har pianisten Maria João Pires behövt lämna återbud till denna konsert på grund av sjukdom. Hon ersätts av den brittiske pianisten Paul Lewis som prisats och hyllats världen över för sina tolkningar av Beethoven. Här framför han Beethovens fjärde pianokonsert, där tonsättaren utmanar de då rådande konventionerna för en konsert med solist. I stället för att se konserten som ett tillfälle att visa upp solistens tekniska skicklighet ligger styckets virtuositet i det konstnärliga uttrycket.

Men innan vi får ta del av Lewis utsökta pianospel får vi höra musik av en våra mest kända och uppskattade svenska tonsättare: Hugo Alfvén. Han var en av den svenska nationalromantikens dominerande röster, som ledare för Allmänna Sången och Orphei Drängar satte han sin prägel på svensk körmusik, och hans sånger och körverk är högst levande än i dag.

Alfvén var också en flitig orkestertonsättare med bland annat fem symfonier, tre rapsodier – däribland den välkända Midsommarvaka – baletten Bergakungen, och den praktfulla och dramatiska tondikten En skärgårdssägen, komponerad under en fruktbar period i Alfvéns liv, hösten 1904, mellan Midsommarvaka och den tredje symfonin.
Alfvéns mästerliga behandling av orkesterapparaten har jämförts med Richard Strauss. Bättre beröm än så är svårt att tänka sig, då den tyske tonsättaren ofta har ansetts som en av musikhistoriens skickligaste när det handlar om just orkestrering. Medan Alfvén endast åstadkom en tondikt svarade Strauss för omkring tio gånger så många; dock skrev Strauss aldrig några symfonier.

Inledningen till tondikten Also sprach Zarathustra från 1896 bjuder på några av den klassiska orkestermusikens maffigaste och mest kända tongångar överhuvudtaget. Det är magnifik musikalisk beskrivning av en strålande soluppgång, använd med framgång bland annat av Stanley Kubrick i filmen 2001: Ett rymdäventyr.

Text: Axel Lindhe och Tove Dahlberg


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Ny pianist i konserten är Paul Lewis. Tidigare annonserad pianist Maria João Pires har ställt in sin medverkan pga sjukdom. 

Mozarts Pianokonsert nr 21 C-dur utgår och ersätts av Beethovens Pianokonsert nr 4 G-dur.

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och från 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han arbetat med i över 20 år. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademin i Rom.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Theater an der Wien, Wiener Staatsoper, Royal Opera House vid Covent Garden i London, och vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han arbetar regelbundet med Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern, La Scala-filharmonikerna, Dresdens stadsorkester och Londons symfoniorkester. 2018 utnämndes han till konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa.

Daniel Harding turnerar regelbundet med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda konsertscener och har spelat in flera uppmärksammade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt att en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet samtidigt så tydligt vill fortsätta att utvecklas.”

Efter att ha spelat trumpet som barn intresserade sig Harding för dirigering i tonåren. 17 år gammal satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Ett år senare fick han själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 tilldelades han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Han är även utbildad trafikpilot.
 

Den brittiske pianisten Paul Lewis är internationellt ansedd som en av de ledande musikerna i sin generation och hans tolkningar av Beethovens och Schuberts pianorepertoar har hyllats över hela världen. Han framträder regelbundet som solist med orkestrar som filharmonikerna i Berlin, London och New York, Bayerska radions symfoniorkester, NHK Symphony, Royal Concertgebouw, Tonhalle Zürich, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, Leipzig Gewandhaus och Mahler Chamber Orchestra. Han är också en återkommande gäst på de mest prestigefyllda internationella festivalerna, inklusive Luzern, Mostly Mozart (New York), Tanglewood, Schubertiade, Salzburg, Edinburgh och Londons BBC Proms.

Paul Lewis har tilldelats många utmärkelser, bland andra Royal Philharmonic Society’s Instrumentalist of the Year, två Edison-priser, tre Gramophone-priser, Diapason D’or de l’Année, Premio Internazionale Accademia Musicale Chigiana och South Bank Show Classical Music Award. Han har utnämnts till Commander of the British Empire av drottning Elizabeth II och är hedersdoktor vid Southampton University och Edge Hill University.

Hans flerfaldigt prisbelönta diskografi hos Harmonia Mundi innehåller Beethovens samtliga pianosonater, konserter och Diabellivariationer, Liszts h-mollsonat och andra sena verk, alla Schuberts stora pianoverk från de sista sex åren av hans liv, inklusive de tre sångcyklerna med tenoren Mark Padmore, soloverk av Schumann och Mussorgskij, samt Brahms pianokonsert i d-moll med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding.

Paul Lewis studerade för Joan Havili vid Guildhall School of Music and Drama i London innan han fortsatte att studera privat för Alfred Brendel. Tillsammans med sin fru, den norska cellisten Bjørg Lewis, har han grundat och är konstnärlig ledare för Midsummer Music, en årlig kammarmusikfestival i Buckinghamshire, Storbritannien.

Musiken

Ungefärliga tider

Hugo Alfvén tillbringade sina ungdomssomrar i Stockholms skärgård. I en roddbåt satt han gärna och lyssnade till vågornas kluckande och vindens sus. Som skicklig violinist låg det nära till hands att överföra de ljuden till orkesterns olika instrument och låta dem få melodisk form.

Den storslagna symfoniska dikten En skärgårdssägen tillkom hösten 1904. Den skrevs på Rindö, där Alfvén än i dag har en väg uppkallad efter sig, samt på Skagen, där han besökte målarinnan Marie Krøyer som han nyligen hade förälskat sig i. Havet, med alla dess olika stämningslägen, är således högst närvarande och verket är långt ifrån en harmonisk söndagssegling på spegelblanka vatten. Det är tvärtom ett lidelsefullt stycke musik som med väl tilltagna gester skildrar en höststormande skärgårdsnatur och säkert också stormarna inom honom själv. Om den tonmålande och i dag mer kända rapsodin Midsommarvaka som han skrev året innan var präglad av ljus, livsglädje och harmoni, så stod det nya verket för vånda, kamp och mörker.

”Den symfoniska tondikten En skärgårdssägen är trots den episka titeln en lyrisk tonmålning, skildrande havsbandet i nattlig höststämning med glittrande månljus, med vräkande oväder, i drömmande stillhet och i kamp för livet – en skildring som samtidigt låter naturbilderna genomgående erbjuda en motsvarighet till den mänskliga lidelsens mörka lycka.” Så skrev Hugo Alfvén i en programförklaring då han själv dirigerade uruppförandet med Hovkapellet i mars 1905.

Verkets form följer inget mönster. Det bygger på två lätt identifierbara temata som knappast utvecklas under styckets gång. Huvudtemat upprepar sig som svepande vågrörelser genom orkestern medan sidotemat, som är melodiskt stillastående, bygger på minsta möjliga intervall, en liten sekund.

En skärgårdssägen var Hugo Alfvéns första och enda försök att skriva en symfonisk dikt i Franz Liszts och Richard Strauss anda. Hans nästa större verk kom att bli den av ljus och tillförsikt fyllda tredje symfonin, som möjligen speglar hans nyvunna lycka med sin Marie.

Text: Anna Hedelius

Ludwig van Beethoven skrev sin Pianokonsert nr 4 G-dur under en mycket kreativ period. Han hade just blivit färdig med operan Fidelio och höll på med flera andra verk. Under de sex år som förflutit mellan den tredje och fjärde pianokonserten hade Beethoven tagit stora kliv i sin musikaliska utveckling. Med sin nya pianokonsert ville han ersätta de traditionellt virtuosa dragen i denna typ av konserter. I stället för vissa mycket krävande passager som skulle visa upp solistens skicklighet – i många fall kompositören själv – lyfte Beethoven i stället fram en mer lyrisk ton där det virtuosa i stället låg i det konstnärliga uttrycket.

Förutom den nya synen på det virtuosa presenterade Beethoven också ett nytt sätt att inleda en pianokonsert. Traditionellt sett inledde alltid orkestern, men här börjar i stället solisten alldeles ensam och orkestern blir den som svarar. Denna dialog löper genom hela verket och når sin fulländning i andra satsen. Franz Liszt tyckte för övrigt att dialogen i den andra satsen liknade Orfeus som tämjer furierna i Glucks opera Orfeus och Eurydike.

Orkestern är här relativt liten och i andra satsen består den av enbart stråkar som spelar en liten roll gentemot solisten. I finalen, som följer utan paus, utökas orkestern med pukor och trumpeter. Kadenser ansågs i tidigare konserter mer eller mindre som parenteser som överläts åt solisten själv. Men Beethoven ville inte låta solisten själv fantisera, utan skrev själv ut kadenserna. Genom dessa kan vi ana Beethovens egna pianistiska förmågor, även om de inte utgör de största utmaningarna eftersom de skrevs för pianister som inte hade samma tekniska färdighet som Beethoven.

Den fjärde pianokonserten skrevs när Wien var ockuperat av Beethovens forne idol Napoleon. Uruppförandet dröjde eftersom Beethoven var upptagen med att omarbeta operan Fidelio efter premiärfiaskot, men 1807 uruppfördes konserten hos prins Lobkowitz med en motvillig Beethoven själv vid pianot. Året efter framfördes den ännu en gång, men konserten blev sedan liggande tills Felix Mendelssohn framförde den på nytt i Leipzig 1836. Robert Schumann, som satt i publiken, skrev i sina anteckningar: ”Beethovens G-durkonsert gav mig en njutning jag aldrig tidigare upplevt och jag satt alldeles stilla på min plats – rädd för att göra det minsta ljud.”

Text: Bengt Arwén

Richard Strauss var inte ensam i sin tid om att fascineras av Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, Så talade Zarathustra, skriven 1883–1885 med undertiteln ”En bok för alla och ingen”. Det var en av sekelskiftets verkliga kultböcker inom filosofin. Dess knappast lättolkade budskap gav rika möjligheter för den som önskade att antingen förenkla eller förgrova det, vilket fått mycket olyckliga följder. Begreppet ”övermänniska” är kanske det enda ur skriftens tankegods som verkligen fastnat i det allmänna medvetandet, utan närmare förklaring av vad detta står för. Nietzsche själv hade med säkerhet varit helt främmande för väldigt mycket som han kommit att få låna sitt namn till.

Strauss skrev sin tondikt mellan februari och augusti 1896. Hans musikaliska preferenser hade skiftat från det klassicistiskt Brahms-inspirerade till det sena 1800-talets mer avantgardistiska drag hos Wagner och Liszt. Musikvärldens konservativa falang skakade på sina huvuden. Visserligen visade Don Juan och Till Eulenspiegel på talang, men vid uruppförandet av Also sprach Zarathustra kom kritiken. Att försöka sätta musik till filosofi var inte bra, till på köpet en omstörtande filosofi; Nietzsches verk är bland annat starkt antikyrkligt, trots sitt förvisso högst medvetet bibliskt färgade språk.

Strauss underströk vikten av undertiteln ”Fritt efter Nietzsche” och uppgav samtidigt att han egentligen hade föredragit ett längre alternativ: ”Symfonisk optimism i sekelskiftesform, tillägnad det tjugonde århundradet.” Avsikten var inte att tonsätta filosofi, utan att hylla Nietzsches geni, vars främsta manifestation enligt Strauss stod att finna i Also sprach Zarathustra.

Tonsättaren skrev in några beskrivande titlar i partituret. Det är citat från Nietzsche som nog riskerar att bidra till mer förvirring än upplysning. Den symfoniska diktens berättigande och sammanhang står inte att finna i ord utan i Strauss egen makalösa konst, i sammanlänkningen av teman och den skimrande klangväven. Det är musik lika mångfacetterad som sin skrivna förlaga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 5 min inkl paus

Kom och lyssna på en konsertintroduktion med Pernilla Eskilsdotter från Klassisk morgon i P2 den 23 februari kl 18.10-18.30 i konsertintroduktionshörnan, nedre foajén.

 

Följ med bakom kulisserna med Klassisk morgon i P2:

Lyssna på Mästerverken i P2 och lär dig mer: