arrow

Beethoven & Beamish med Biss

I City Stanzas lyfter Sally Beamish strofer, ’stanzas’ från Beethovens första pianokonsert och placerar dem i ett nytt sammanhang: den stökiga och obeständiga storstadsmiljön. Beethovens Pianokonsert nr 1 C-dur ligger i gränslandet mellan klassicisten och det romantiska geniet; här finns drag av både Haydn och Eroica. Att Richard Strauss betraktade sig själv som ett geni, eller åtminstone en hjälte, framgår tydligt i hans mäktiga Ein Heldenleben.

Att spela Beethovens fem pianokonserter är i dag vardagsmat för etablerade pianister och amerikanen Jonathan Biss utgör inget undantag. Eller gör han det? Åtminstone kan man väl säga att han genom att beställa fem nya pianokonserter av olika tonsättare går ett steg längre, då beställningarna ska vara inspirerade av just Beethovens konserter. Av engelska kompositören Sally Beamish beställde han sålunda en pendang till Beethovens första pianokonsert och Beamish beskriver hur hon i musiken vände och vred på Beethovens teman.

City Stanzas från 2016, som för övrigt också är Beamish tredje pianokonsert, för ut musiken i stadsmiljön med dess förstörelse och nybyggnation. Hennes mål är att skildra hur vi i dag inte alltid är så bra på att ta vara på de möjligheter som en storstad kan innehålla. Beamish tar Beethoven i hand och drar med honom, måhända lite motvilligt, ut i dagens storstad med allt vad det innebär av buller, dofter och ljus.

Beethovens Pianokonsert nr 1 var inte hans första. Den skrevs efter den som kallas nummer två och det finns en ännu tidigare, som ibland kallas nummer noll. Första pianokonserten, skriven 1795 och reviderad fem år senare, bär spår av Mozart och Haydn men visar också tydligt Beethovens egenart. Det finns harmoniska svängningar och plötsliga utbrott som pekar framåt mot vad som komma skulle. Det är viktigt att hålla i minnet att detta är musik skriven av en ung man på några och tjugo år och som ganska snart skulle revolutionera hela den klassiska musiken, inte minst med sin tredje symfoni Eroica.

Jonathan Biss är i full färd med att spela in samtliga pianosonater av Beethoven, något som fullbordas 2020 till tonsättarens 250-årsjubileum och som då tagit nio år.

Blygsamhet var inte en av Richard Strauss egenskaper och Ein Heldenleben från 1897–98 är ett i en rad verk som bevisar detta. Dock är hjälten inte ensam i sina bravader utan han har gott stöd av hustrun Pauline, som Strauss skildrar ömsint men bestämt i verket. I Ein Heldenleben går han inte lika långt i familjeskildringen som i den senare Sinfonia domestica där han till och med berättar i musik hur de badar sitt barn och, kanske, hur barnet blev till. En het sängkammarscen alltså. Men soloviolinen i Ein Heldenleben – hustrun – är nog så sensuell och omfamnande. Visst kan man lyssna på verket som ett abstrakt orkesterverk, men när man vet att Strauss i den del han kallar ”Hjältens fredsverk” citerar några av sina tidigare kompositioner blir det svårt att bortse från programmet. Ett ohämmat orkesterfyrverkeri är det hur som helst.

Text: Thomas Roth


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Omer Meir Wellber är chefsdirigent för BBC filharmoniska orkester, förste gästdirigent vid Semperoper Dresden sedan hösten 2018 och från januari 2020 musikalisk ledare vid Teatro Massimo i Palermo. Som gästdirigent verkar han regelbundet vid Bayerska statsoperan i München och bjuds in till ensembler som Gewandhausorkestern, Londons filharmoniska orkester, Birminghams stadssymfoniorkester, Staatskapelle Dresden och Tonhalleorkestern i Zürich.

2019 debuterade han under Promsfestivalen med två konserter med BBC filharmoniska orkester, dirigerade såväl en nyuppsättning av Verdis Nabucco som produktioner av Don Giovanni, Tannhäuser och Rosenkavaljeren på Semperoper Dresden. Året innan debuterade han på Metropolitan i New York med Bizets Carmen och öppnade Glyndebournefestivalen med Puccinis Madame Butterfly. Mellan 2010 och 2014 var han musikalisk ledare vid operahuset Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia där han dirigerat både orkesterkonserter och operaföreställningar.

Han debuterade som romanförfattare hösten 2019 med Die vier Ohnmachten des Chaim Birkner. Redan våren 2017 publicerades en bok skriven tillsammans med journalisten Inge Kloepfer om Mozarts och Lorenzo da Pontes tre klassiska operor. Han har även ett starkt engagemang i det israeliska musiklivet och musiken som verktyg för social utveckling.

Jonathan Biss är en av vår tids uppmärksammade Beethoventolkare. Han inledde 2011 ett nioårigt projekt där han nu spelat in Beethovens samtliga pianosonater på nio album. Han initierade också projektet Beethoven/5 med fem pendangstycken beställda av tonsättarna Timo Andres, Sally Beamish, Salvatore Sciarrino, Caroline Shaw och Brett Dean, som vart och ett tar avstamp i Beethovens pianokonserter.

Som konsertpianist har Jonathan Biss uppträtt med framstående orkestrar som Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Boston symfoniorkester, Sveriges och Danmarks radiosymfoniorkestrar, Birminghams stadssymfoniorkester och Concertgebouworkestern. Han har framträtt vid bland annat festivalerna i Salzburg och Luzern och är en eftertraktad kammarmusiker.

Biss är den förste amerikanske musikern som uppmärksammats av BBC New Generation Artists och har tilldelats flera andra stora utmärkelser och stipendier. Förutom sitt musicerande är han aktiv som pedagog och författare och är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Marlboro Music i Vermont.

Musiken

Ungefärliga tider

När Ludwig van Beethoven på 1790-talet började söka sin lycka i Wien som pianovirtuos hade Mozarts stora pianokonserter lyckats etablera solokonserten som symfonins like och Beethoven såg dem som kusligt ouppnåeliga.

Hur skulle en pianokonsert vara beskaffad för att hålla sig till Mozarts förebild, och ändå kunna bjuda på en viss personlig förnyelse? Första satsen borde vara ett allegro, helst i marschtakt och alltid i sonatform. Efter en exposition, där temat presenteras, bearbetas det i en genomföring följt av en repris av expositionen samt en solokadens och avrundande coda. Expositionen sker i två etapper: först utan, sedan med solist. Kadensen kan överlåtas åt pianistens egen improvisationstalang, men tonsättaren får gärna bidra med egna förslag. Den långsamma mellansatsen är helst i tredelad form, eller en strofisk romans. Finalen borde vara ett rondo med refräng och däremellan olika episoder. Mozart själv gjorde flera undantag från samtliga regler, men inte nog många för att rucka på grundschemat.

Första satsen i Beethovens Pianokonsert nr. 1 i C-dur har tydligt Mozarts 25:e pianokonsert – också den i C-dur – som modell. Genomföringen är dock hos Beethoven mycket mindre komplicerad än hos Mozart. Värt att notera är också pianots ljusare, mer utsmyckande roll. Det är helt och hållet orkestern som svarar för de tematiska initiativen och bara sidotemat intresserar solisten. Beethoven skrev själv tre förslag till solokadens, varav det utsvävande och humoristiska tredje är det som oftast kommer till användning.

Andra satsen går i Ass-dur, ett mot C-dur starkt kontrasterande tonartsval som vore unikt hos Mozart men var ganska vanligt hos Haydn. Ass-dur hör för övrigt till Beethovens favorittonarter för långsamma satser och C-durkonsertens Adagio är hans första stora Ass-durpärla. I sista satsens rondo tar Beethoven av sig skorna på allvar, inte minst i det rytmiskt envetna avsnittet i a-moll som fått moderna lyssnare att tänka på både rumba och samba.

Text: Lars Sjöberg

Att komponera musik med utgångspunkt i tidigare tonsättare är inget nytt för tonsättaren Sally Beamish, född och uppvuxen i London men sedan 1990 med Skottland som bas. Tidigare har hon skrivit verk inspirerade av bland annat Gesualdo, Bach och Brahms. När pianisten Jonathan Biss önskade ett verk av henne, med Beethovens första pianokonsert som utgångspunkt, var hon inte sen att tacka ja.

Beamish har i intervjuer berättat att hon i sin arbetsprocess med City Stanzas – förutom att inspireras av Beethovens musik – även tog sitt avstamp i storstaden, med den urbana miljöns kreativa idérikedom och stadens arkitektur i åtanke. Likheten med staden och dess byggnader är på olika sätt inbyggt in i stycket. Varje sats är, i likhet med en byggnad, uppförd som en symmetrisk konstruktion. Men Beamish påverkades även av andra inspirationskällor. Under arbetet blev det allt tydligare för henne hur samtidens politiska strömningar och människans strävan efter makt och girighet hotar att öka klyftorna i samhället och förgifta vår planet, reflektioner som även letade sig in i musiken.

I den första satsen, av Beamish kallad Burlesque, har hon försökt komponera musik som illustrerar en avslappnad och glamorös storstadsmiljö; en känsla av cocktails, teater och glittriga partyn. Andra satsen, med den passande titeln Requiem, präglas av sorg och klagan; det är musik som bär på minnen av två nära vänner till Beamish som båda gick bort under 2016. Sista satsen, slutligen, har tonsättaren själv beskrivit som en slags ”oslipad parodi”. Medan den första satsen kan höras som en hyllning till storstadslivet, skildras stadens miljö i detta Rondo i stället utifrån en motsatt utgångspunkt. Solostämman i pianot blir en ensam röst – en solitär stämma som på ett bittert och ironiskt sätt förmår ge uttryck åt stadens förtvivlan och hopplöshet.

Text: Axel Lindhe

Ein Heldenleben, En hjältes liv, från 1898 är skrivet i sex delar som framförs utan avbrott. Första delen, kort och gott kallad ”Hjälten”, inleds med ett svulstigt, nästan stereotypt hjältemodigt tema spelat av inte mindre än åtta valthorn och orkesterns cellostämma. Stråk och träblås kontrasterar med ett mer lyriskt sidotema och kring dessa byggs hjältens person upp. Efter hela verkets enda längre paus kommer nästa del som lämpligt nog är ”Hjältens motståndare”. Den inleds av oroligt sökande, rastlösa och nästan retfulla träblåsstämmor över dova kvinter i mässingsblåset. Det hjältemodiga temat återvänder, nu i moll och långsammare, liksom tvekande, färgat av träblåsarna.

Den tredje delen, ”Hjältens ledsagarinna”, är nästan dubbelt så lång som någon av de andra fem, och den enda som Strauss erkände vad eller vem den handlar om: hans fru, Pauline de Ahna. ”Hon är väldigt komplex,” beskrev Strauss henne för författaren Romain Rolland, ”en smula pervers, en aning kokett, aldrig densamma från en minut till en annan.” En soloviolinist har här huvudrollen och spelar bland annat en lång och minutiöst detaljerad solokadens som utmynnar i något som med rätta beskrivits som en ”vällustigt komponerad kärleksscen”.

Liksom en kioskvältare eller storfilm fortsätter historien med en strid, ”Hjältens slagfält”. Militärtrumma och trumpet slår omedelbart an tonen och under dessa musikaliska memer återkommer hjältetemat. Det romantiska och militäriska står i direkt parallell om inte öppen konflikt. En porlande harpa signalerar övergången till ”Hjältens fredsverk”, en ömsint elegi med träblås, framför allt fagott och engelskt horn, i förgrunden. Den veritabla kronan på verket är ”Hjältens flykt från världen och fullkomnande” där hjältetemat, efter ett pastoralt mellanspel, föranleder ett återvändande motiv från kärlekssatsen, och till sist en värdig, mäktig avslutning i Ess-dur, samma tonart som inledde verket.

Richard Strauss själv hävdade att verket ”inte handlar om en enskild uppdiktad eller historisk person, utan snarare det maskulina hjältemodet som allmänt ideal”. Om sig själv lär han ha sagt: ”Jag är ingen hjälte; jag är inte gjord för slagfältet.”Att verket inte handlar om Strauss själv verkar dock, trots hans eget nekande, stå utom allt tvivel. Utöver alla större och mindre tecken citerar Strauss nio andra av sina egna kompositioner i femte satsen, ”Hjältens fredsverk”, den tredje satsens ”ledsagarinna” erkände han själv var sin egen hustru och i den andra satsen är det inga mindre än Strauss kritiker som är ”Hjältens motståndare” och tillägnas musikaliska karikatyrer.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 25 min inkl. paus

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.