När Joseph Haydn var omkring 30 år blev han rekommenderad till en anställning hos furst Esterházy i Ungern. Fursten höll sig med eget operahus, en orkester på nästan 25 man och en sångarensemble. Här stannade Haydn i 29 år och producerade en mängd musik, varav omkring 40 symfonier (av 104 totalt!). Trots att Haydn hade sina plikter att sköta, han skulle skriva musik till olika tillfällen vid hovet,  konserter  och fester,  fanns  det en stor  frihet  för  honom att  komponera och pröva sin egen musik.

Symfoni nr 49 skrevs redan 1768, vilket var okänt i början av seklet när man skulle numrera Haydns alla symfonier. Tidigare trodde man att den var skriven 1772 och den fick därför nio enheter för högt nummer. Detta upptäckte man till slut när man av en händelse hittade originalpartituret på Kungliga Musikaliska akademiens bibliotek i Stockholm. En elev till Haydn hade fått partituret i gåva och gav det vid ett stockholmsbesök vidare till akademiens sekreterare, som i sin tur skänkte det till bilioteket.

Symfoni nr 49 är utan tvivel en vattendelare i Haydn produktion. Sina första år hos Esterházy hade han ägnat att utveckla sin symfoniska  teknik, vilket kom till  uttryck i bl a just detta verk. Här kombinerar Haydn en äldre form, kykosonatans mönster, med ett för sin tid modernt och känslosamt innehåll. Formen (först ett långsamt Adagio som bytt plats med ett Allegro) och styckets smeknamn ”La Passione” (som inte kommer från Haydn själv), antyder att stycket var avsett för ett kyrkligt framförande, kanske på långfredagen då all profan musik var förbjuden.

Men på grund av symfonins starka uttryck av känslor har verket länge hänförts till Haydns  ”Sturm und Drang-period”.

Denna ”Sturm und Drang-rörelse” kan man se som en tidig föraning av romantiken, som skulle komma att dominera den europeiska kulturen det följande århundradet. Men de teaterstycken som skrevs i samma anda nådde inte fram till furst Esterházys slott förrän tio år efter det att Haydn hade skrivit sina känsloladdade verk. Detta visar att Haydn, trots sin ”isolering” hos furst Esterházy, ändå på ett nästan omedvetet sätt lyckades följa med, ja till och med ligga något före sin tid.

Haydn bibelhåller grundtonarten f-moll i hela symfonin utom i menuettens triodel, som går i F-dur. Första satsens mörka och dystra anslag skapar en oro och framhäver en känsla av undran och klagan. I andra satsen fortsätter karaktären av oro. Efter den bistra menuetten kommer så finalen och avslutar ett av Haydns mörkaste och allvarligaste verk. En symfoni som utstrålar en känsla av personlig sorg och beklagan.

Text: Bengt Arwén

Joseph Haydn

Född: 31 mars 1732 i byn Rohrau, södra Österrike.

Död: 31 maj 1809, Wien, Österrike.

Utbildning: Sängerknabe i Stefanskyrkan i Wien med tillhörande musikundervisning, i övrigt autodidakt.

Verk: Över hundra symfonier, närmare sjuttio stråkkvartetter samt en mängd annan kammarmusik och klaversonater, tretton operor, oratorierna Skapelsen och Årstiderna, dryga tiotalet bevarade mässor.

Om skapande med förhinder: På ålderns höst, märkt av sjukdom, beklagade Haydn att han inte längre kunde låta sina musikaliska idéer få något utlopp: ”De jagar mig, jag kommer inte undan, de står som murar framför mig. Är det ett allegro som jagar mig ökar min puls, jag kan inte sova. Är det ett adagio, blir pulsen långsam. Jag är helt enkelt bara ett levande klaverinstrument.”

“Min bön stiger,” sjunger sopranen Dawn Upshaw, ”till dig som är så fjärran” – Vers toi qui es si loin. Hon ligger i ett grunt, mörkt vatten, lätt darrande i sina våta kläder. “Förlåt mig för att jag tvivlade på din kärlek.” Scenen avslutar Kaija Saariahos opera L’Amour de loin som blivit en modern klassiker efter den legendariska premiäruppsättningen i Salzburg år 2000, där Dawn Upshaw gestaltade en av tre huvudroller.

Vers toi qui es si loin är en transkription för violin och orkester, skriven för den norske violinisten Peter Herresthal, av operans sista aria. Sopranens skira melodi lånar sig till violinen, kanske det instrument som bäst kan sjunga som den mänskliga rösten.

Samarbetet med regissören Peter Sellars i Salzburg var en uppenbarelse för Saariaho. Hon hade aldrig sett sig själv som operakompositör, men insåg att opera kan vara så mycket mer än dramatiska scener med stora sångare. Opera kan vara ett sökande, en klangvärld, en andlig upplevelse. Librettot skildrar en medeltida trubadur som, trött på sitt extroverta liv, söker en inre väg genom kärleken till en idealiserad bild av en fjärran kvinna. När han väl bestämmer sig för att resa till henne blir rädslan så stor att han går under, och hon får en döende man i sina armar.

“Mitt i kompositionsprocessen förstod jag att det också var min historia”, har Saariaho sagt. “Jag var på samma gång trubaduren och den idealiserade kvinnan, dessa två delar av mig som jag försöker förena i mitt liv. För att skriva musik är koncentration och inre lyssnande vitalt. För att vara kvinna och mor måste man vara ständigt tillgänglig, ständigt närvarande. Det är svårt att samtidigt ha fötterna på jorden och huvudet i molnen.”

I tunna, regnbågsskimrande lager av klara färger målar Saariaho en drömlik atmosfär mot en botten av mörka bastoner. Orkesterns hypnotiskt lågintensiva energi bär violinens bön.

Text: Janna Vettergren