arrow

BLINKA LILLA STJÄRNA

Flerfaldigt prisbelönade pianisten Martin Sturfält och Radiosymfonikerna visar hur en enkel visa kan bli till något drömskt, majestätiskt, sorgligt eller rentav oigenkännligt i händerna på en mästare som Ernst von Dohnányi. Dvořáks Symfoni nr 7 hyllas ofta som ett av hans främsta verk: från öppningens förvandling från mörker till ljus, via ett bitterljuvt adagio till den triumferande finalen. Här tolkad av dirigenten Giedrė Šlekytė, senast i Berwaldhallen under Östersjöfestivalen 2018.

Kvällens pianist Martin Sturfält föddes i Katrineholm 1979, samma år som Berwaldhallen invigdes. Nu möts de båda 40-åringarna i ett verk av Ernst von Dohnányi, Variationer över en barnkammarvisa. Det är totalt 11 variationer i olika karaktärer och speltiden är som en vanlig pianokonsert, omkring 25 minuter. Melodin är den franska 1700-talsvisan Ah, vous dirai-je, Maman, ”Ska jag berätta för dig, mamma”, eller som den är känd i dag, ”Blinka lilla stjärna”. Även Mozart gjorde 12 pianovariationer på visan 1785 och i Adolphe Adams opera Le toréador finns en komisk aria på samma melodi där sopranen har en duell med flöjtisten.

Ernst von Dohnányi föddes 1877 i nuvarande Bratislava och var tonsättare och pianist. 1905 blev han lärare i piano vid musikhögskolan i Berlin, 1916 flyttade han till Budapest för att fortsätta sin lärargärning och även utveckla sitt musicerande både som pianist och dirigent. Han flyttade senare till USA där han stannade fram till sin död 1960. Antonín Dvořák har inte skrivit om några blinkande stjärnor, men ett av hans mest älskade verk är arian Sången till månen ur operan Rusalka. Dvořáks Symfoni nr 7 d-moll räknas till musikhistoriens stora symfonier. Beställningen kom från The Royal Philharmonic Society i London 1884, samma institution som beställde Beethovens nia, ett uppdrag Dvořák betraktade mycket hedrande. Det är den enda symfoni han skrev på beställning. Det är även Dvořáks mörkaste symfoni; den har emellanåt kallats för ”den tragiska symfonin”. En mörk natthimmel, mot vilken Dohnányis stjärnor blinkar extra starkt.

Dirigenten Giedrė Šlekytė har gästat Sverige många gånger och dirigerat flera av landets större orkestrar. Innevarande säsong besöker hon Berwaldhallen vid flera tillfällen. Hon kommer bland annat även göra ett romantiskt program med Radiokören. En förtjust kritikerkår har prisat hennes ”precision och smittande, ungdomliga elegans” liksom hennes ”esprit och svepande energi”. Det är en sann glädje att få uppleva denna sprudlande dirigent.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow SÄNDS I P2 DEN 1 NOV, 19:00 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė är förste kapellmeister vid Stadtteater Klagenfurt sedan hösten 2016 där hon bland annat hyllats för uppsättningar av La Traviata, Don Giovanni och Enleveringen ur seraljen. Hon har gästat orkestrar som Brandenburgisches Staatsorchester Frankfurt, Bruckner Orchester Linz, Chuncheon Philharmonic Orchestra i Sydkorea, Sinfonieorchester Innsbruck och Münchner Symphoniker. Vid Theater Basel har hon gjort Mozarts Trollflöjten, vid Oper Leipzig Humperdincks Hans och Greta och Theater Mainz Pascal Dusapins Perelà, uomo di fumo. Här i Sverige har hon lett bland andra Gävle Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, NorrlandsOperans Symfoniorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har studerat i Vilnius, Graz, Leipzig och Zürich för bland andra Johannes Prinz, Ulrich Windfuhr och Johannes Schaefli.

Pianisten Martin Sturfält har rönt internationell uppmärksamhet för sina tolkningar av såväl nyare som äldre svensk musik, bland annat kritikerrosade inspelningar av Wilhelm Stenhammar och Adolf Wiklund. Brittiska The Independent beskrev hans Stenhammarinspelning som ”det viktigaste tillskottet till Stenhammars absoluta förståelse av pianots röst. Raffinerat, rörligt och med underbara nyanser”. Som solist har han uppträtt med orkestrar som New London Sinfonia och Hallé Orchestra och dirigenter som Thomas Dausgaard, Andrew Manze och Herbert Blomstedt. Han har gästat såväl Musikaliska, Konserthuset Stockholm och Berwaldhallen som The Barbican i London, Royal Concertgebouw i Amsterdam och Palais des Beaux-Arts i Bryssel. Han har vunnit första pris i flera internationella tävlingar, bland annat John Ogdon Prize i London 2004 och Terence Judd Award i Manchester 2005.

Musiken

Ungefärliga tider

Anslaget är förrädiskt. Tankarna går till Wagner, Strauss, kanske Gustav Holst. Samtida lyssnare tänker möjligen på John Williams och hans efterträdare i Hollywood. Inte ens när själva huvudtemat först anas, en minut in i introduktionen, röjer den vad som komma skall. Ernst von Dohnányis sagolika orkesterbehandling förför och förtrollar – och förleder. Introduktionen dör sakta ut, somnar liksom in, men väcks brutalt igen av pukslag och ett befallande dominantackord. Pianosolisten gör entré: Blinka lilla stjärna där…

Ernst von Dohnányi tillägnade sina Variationer över en barnkammarvisa ”till glädje för folk med humor och till förargelse för andra”. Humor präglar i allra högsta grad verket, från den försåtligt dramatiska öppningen till de elva variationerna själva. Var och en är en liten stilstudie i instrumentering, musikalisk form eller för den delen någon viss tonsättare. Den tredje variationens svepande romantik andas Brahmsk värme – Brahms var för övrigt Dohnányis stora idol – och den sjunde är inget annat än en munter pastisch på Johann Strauss den yngres berömda valser.

Det är inte tal om satir eller nidbilder, snarare hyllningar och blinkningar som skulle roa tidens publik. 17 februari 1914 uruppförde Dohnányi själv verket i Berlin och räknade med att publiken skulle höra spår av Berlioz Symphonie fantastique i den nionde variationen, eller för den delen en dansande sockerfe i den femte. Att Dohnányi, som överhuvudtaget inte var främmande för muntra och spirituella inslag i sin musik, räknade med att hans variationer inte skulle falla alla i smaken vittnar den lätt syrliga dedikationen om.

Dohnányi var även känd som en lysande pianist, helt i klass med fyra år äldre Sergej Rachmaninov och den störste ungerske pianisten och tonsättaren sedan Franz Liszt. Att pianostämman är både virtuos och välskriven är med andra ord föga förvånande, men lika skickligt hanterar han hela orkestern oavsett den enkla barnvisan jongleras mellan olika instrumentgrupper, svävar bort i fjärran eller valsas runt på dansgolvet. Finalen inleds med en rasande fuga som avlöses av en passande munter och enkel återtagning av temat från verkets början. Att inte dra på smilbanden efter en sån här åktur är nog tvärt omöjligt – åtminstone för folk med humor.

Text: David Saulesco

Det är antagligen tack vare Johannes Brahms som Antonín Dvořák fick möjlighet att ägna sig åt att komponera på heltid. Det var i mitten av 1870-talet som Brahms fick upp ögonen för Dvořák och rekommenderade honom till sin förläggare Simrock. Dvořák var då verksam som altviolinist och organist och komponerade bara vid sidan av. Men med stöd från denna värdefulla kontakt kunde komponerandet utvecklas och 1874 publicerades Slaviska danser. De blev en omedelbar succé, Dvořáks namn blev känt och hans musik spelades ofta bl a i England.

Av The Royal Philharmonic Society i London fick Dvořák nu både en beställning på en symfoni och blev dessutom orkesterns hedersmedlem. Den sjätte symfonin hade skrivits fyra år tidigare och Dvořák hade redan planer på en ny. Efter endast tre månaders arbete var Symfoni nr 7 d-moll färdig och den 22 april 1885 uruppfördes den med tonsättaren själv som dirigent. Även detta blev en succé och snabbt spreds symfonin med hjälp av kända dirigenter som Hans Richter, Hans von Bülow och Arthur Nikisch.

Dvořák-kännare räknar den nionde symfonin som den mest populära, men denna som den mest gedigna. Det finns en teori om anledningen till de patriotiska, tragiskt klingande dragen i denna symfoni. Dvořák var en hängiven tågentusiast och tillbringade en hel del tid på järnvägsstationen i Prag. Vid ett av sina besök där såg han soldater återvända för att övervaka en stödkonsert. Detta grep och inspirerade Dvorak till att komponera musik med det tjeckiska folket i åtanke.

I den första satsen förekommer fina hornsolon och dramatiska, nästan Wagner-influerade avsnitt. Den andra satsen är mer intim och enkel. Inledningen är en melodislinga med hymnkaraktär spelad av klarinetten. Stämningen tas upp i orkestern och breddas till storslagen, varm klang. Återblickar till den första satsen gör att Dvořák binder ihop helheten. I scherzo-satsen blir det dans av folklig karaktär, en böhmisk furiant. Dramatiken stegras och mot slutet är vi återigen i den folkliga miljön. Finalen, slutligen, är fulländad med ödesmättad stämning och även här förekommer dansanta avsnitt. Några wagnerska återkopplingar till sats ett föregår avslutningen med jublande orkesterprakt.

Text: Evabritt Selén

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min (ingen paus)