arrow

HARDING & BEETHOVENS TRIPPELKONSERT

Chefsdirigent Daniel Harding leder Radiosymfonikerna i den tjeckiske tonsättaren Josef Suks Asrael-symfoni, som han komponerade till minne av sin svärfar och lärare Antonín Dvořák samt sin fru Otilie Suková. Dessutom Beethovens trippelkonsert för violin, cello och piano, den enda konsert tonsättaren komponerade för mer än ett soloinstrument.

Under torsdagens konsert den 8 december delas Vänföreningens stipendium ut.
Fredagens konsert den 9 december sänds direkt i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play med start kl 19.00.

Beethovens Trippelkonsert för piano, violin, cello och orkester var unik vid sin tid. Det var inte bara en modern kombination av pianotrio och orkester, utan innovationerna sträckte sig även till orkesterns nya betydelse, som en upphöjd och jämställd symfonisk huvudperson vid sidan av de tre solopartierna. Trippelkonserten skrevs i början av 1800-talet medan Beethoven parallellt arbetade med verk som den tredje och femte symfonin. Han hade förmodligen vissa musiker i åtanke: sig själv vid pianot, violinisten Carl August Seidler, samt den berömde cellovirtuosen Anton Kraft. Cellon har den mest framträdande rollen av de tre solostämmorna. Den tar ledningen i solopartierna, introducerar de flesta teman, och är den mest virtuost skrivna stämman. Dess roll har liknats vid en heroisk tenor, extra tydligt inte minst i den andra långsamma satsen som är egentligen en celloaria. Många ser därför trippelkonserten som den cellokonsert Beethoven aldrig skrev. Konserten är också ovanlig, eftersom den traditionella indelningen för en konsert är förskjuten. Den första satsen är oväntat lång, medan den långsamma andra satsen är förvånansvärt kort. Den tredje satsen, Rondo alla Polacca, är lik en livlig folkvisa. Orkestern är dominerande i början, och ger sedan gott om plats till solotrion, som understöds med en diskret fond av musikaliska färgklickar. Blandningen av humor och disciplin har bidragit till att göra trippelkonserten till den succé den är idag.

Josef Suk är en av de viktigaste företrädarna för den tjeckiska klassiska modernismen. Han var en av favoriteleverna hos Antonín Dvořák, som även kom att bli hans svärfar. År 1904 började han skriva sin symfoni i c-moll och med verket ville han hylla Dvořák, som hade dött ett år tidigare. Mitt under arbetet med symfonin dog Suks fru Ottilie av ett hjärtfel, och förkrossad förvandlade tonsättaren verket till ett rekviem för de två, och fullbordade det 1906. Han gav det undertiteln Asrael, dödsängeln, som i den muslimska och judiska tron leder de avlidnas själar till paradiset. ”Den fruktansvärda dödsängeln slog en andra gång med sin lie. En sådan olycka förstör antingen en man, eller för upp till ytan alla slumrande krafter inom honom. Musiken räddade mig, och efter ett år började jag på den andra delen av symfonin, som inleddes med ett adagio, ett ömt porträtt av Ottilie” skrev han själv.

Symfonin förvandlades till en mycket känslosam och personlig komposition, där han flera gånger citerar teman ur Dvořáks verk i ett nätverk av tematiska relationer. Symfonin var en milstolpe i den trettioårige kompositörens kreativa utveckling.

Text: Andreas Konvicka


Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

&

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare.

Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Aleksei Kiselov (f.1985) är ansedd som en av de mest framstående cellisterna ur sin generation. Sedan 2011 kombinerar Kiselov en internationell solistkarriär, med rollen som stämledare i Royal Scottish National Orchestra och lärare på the Royal Conservatoire i Skottland. Från år 2000 studerade Kiselov under Tillman Wick i Hannover innan han 2003 flyttade till London och the Royal College of Music där han undervisades av Jerome Pernono och Raphael Wallfisch. Han har även tagit masterclasses och lektioner för bland andra Bernhard Greenhouse, Anner Bylsma, Ralph Kirshbaum, Frans Helmerson och Pieter Wispelwey.

Under sin tid i London vann Kiselov flertalet stora internationella tävlingar, inklusive Leverhulme Trust Award, Richard Carne Award, Lillian Sutton Award, Orpheus Sinfonia Trust Award och The Worshipful Company of Musicians’ Lambert Fellowship Award.

Kiselov ha genomfört flertalet orkester- och solistkonserter i Europa och USA. Kiselov har uppträtt på bland annat Concertgebouw kleine i Amsterdam, Concert Noble och Flagey i Bryssel samt Cadogan Hall och Purcell Room in London. Han har även medverkat i internationella musikfestivaler så som Les Vacances de Monsieur Haydn, Aix en Provence festivalen och GAIA Chamber Music Festival tillsammans med bland annat Gavriel Lipkind, Giovanni Sollima, Alina Ibragimova, Nicola Benedetti, Itamar Golan och Maxim Vengerov.

Pianisten Martin Sturfält har etablerat sig som en uppmärksammad uttolkare av både nyare och äldre svensk musik. Han har gjort kritikerrosade inspelningar av Wilhelm Stenhammars pianomusik och, tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester och Andrew Manze, Adolf Wiklunds två pianokonserter. Som solist gästar han ofta både svenska och utländska symfoniorkestrar och är även en hängiven kammarmusiker.

Sturfält har bland annat samarbetat med Herbert Blomstedt, Sir Mark Elder, Thomas Dausgaard och Alexander Vedernikov. Han har spelat med utländska orkestrar som Halléorkestern, New London Sinfonia och med samtliga svenska symfoniorkestrar. Han har gett solo- och kammarkonserter på Musikaliska och Konserthuset i Stockholm, i Wigmore Hall, Barbican och Royal Festival Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och Palais des Beaux-Arts i Bryssel.

Han har även vunnit första pris i flera tävlingar, däribland Yamaha-tävlingarna i Sverige 1999 och i England 2002, John Ogdon Prize i London 2004 och Terence Judd Award i Manchester 2005.

Musiken

Ungefärliga tider

Trippelkonsert för violin, cello och piano tillkom under en period av stor kreativitet hos Beethoven. Symfonier, pianokonserter och den blivande franskinspirerade ”räddningsoperan” Fidelio sprutade ur hans penna, så även den ovanliga trippelkonserten, som orättvist har kallats för Beethovens ”fula ankunge”. Kritiken mot verket var bland annat att den kändes som en återgång till något gammalt, och förvisso stämmer det att den i sin tematiska uppbyggnad påminner mera om en konsert av Mozart än av den tidige Beethoven.

År 1802 påbörjade Beethoven en ofullbordad Concertante i D-dur, skriven för denna ovanliga solistbesättning, och kanske släppte han aldrig tanken på att skriva något för pianotrio.

Möjligen skrevs verket med avsikten att tilltala den franska smaken för symphonie concertante, som var populär vid den här tiden, samt som ett försök att främja Beethovens karriär i Frankrike. Konsertens franska originaltitel kan vara en ledtråd: Grand Concerto Concertante pour Pianoforte, violon et violoncello med ackompanjemang av orkester.

De konsertanta symfonierna var i princip alltid virtuosa, underhållande och glada verk, och Beethovens konsert är inget undantag. Han är i sitt esse och skapar en enorm effekt med få resurser. Första satsen börjar ovanligt tyst, nästan magiskt till sin karaktär, med ett gradvis stigande crescendo av punkterade rytmer. Till slut presenteras det sublima huvudtemat av solisterna. Den luftiga effekten i ackompanjemanget förstärks även av triolfigurerna, som bildar bakgrund till de vackra solopartierna.

Andra satsens romantiska tema är också tydligt relaterat till verkets öppningsmotiv, och  påminner dessutom mycket om den lugna satsen i den senare komponerade femte pianokonserten. Satsen är mycket kort, men ytterst uttrycksfull. Första satsens tuttikaraktär avtar nästan helt, cellon och fiolen delar det melodiska materialet mellan sig, medan pianot är mera diskret. Detta ackompanjeras endast av soloblåsare, vilket ger en kammarmusikalisk karaktär. Stråkorkestern återvänder i den avslutande delen, nu utan blåssektionens medverkan, och satsen övergår attacca till konsertens final.

I finalen slår Beethoven an en dansant tretakt alla Polacca, som har karaktären av en blandning mellan polka och polonäs. Polonäsen var ett aristokratiskt mode under Napoleontiden, och de dramatiska, upprepade tonerna sätter an den typiska stampande danskaraktären.   Temat växlar från ett melodiskt förspel via marschliknande toner till en härlig dansschwung, men innan satsen dansar ut, hinner Beethoven byta taktart till två fjärdedelstakt för ett kort återbesök i huvudtemat.

Text: Andreas Konvicka

Suk undervisades i orgel, piano och violin av sin far och senare på konservatoriet i Prag. Som sjuttonåring antogs han till Dvořáks kompositionsklass och blev hans favoritelev. Ett år senare tog han examen och blev nu medlem av Böhmiska stråkkvartetten. Under Suks fyrtio år i kvartetten kom ensemblen att ge tusentals konserter i över 20 europeiska länder.

Sex år senare gifte sig Suk med Dvořáks dotter, Otilie. Suk var nu en av de ledande tjeckiska tonsättarna, men hans liv fördunklades snart av oförutsedda händelser. På våren 1904 gick Dvořák bort, och Suk påbörjade arbetet med andra symfonin, till minne av sin svärfar. När han nästföljande sommar slutfört tre av verkets fem satser avled Otilie, 27 år gammal. Suk hade tänkt sig en final i form av en variationssats som en hyllning till Dvořák; men verket tillägnades nu både Dvořák och Otilie och de sista satserna fick en annan utformning. Han gav symfonin titeln Asrael, efter namnet på dödens ängel, som i den islamiska mytologin ​​leder de avlidnas själar till paradiset och verket fick ett succéartat uruppförande i Prag i februari 1907.

Med fem satser frångår Asraelsymfonin, i likhet med flera av Mahlers symfonier, den fyrsatsiga formen. Satserna är tematiskt förbundna med varandra, där Suk hämtat inspiration från såväl Dvořák, som från egna verk, där den viktigaste inspirationskällan är ett ”dödsmotiv” från Suks musik till dramat Radúz och Mahulena. Suks rikt harmoniska tonspråk i Asrael för också tankarna till Mahler, Wagner, Debussy och Richard Strauss.

Symfonin inleds med ett stigande och fallande tema i celli, altvioliner och basklarinett, som är fröet till mycket av den musik som följer. Melodin är besläktad med motivet från Radúz och Mahulena och med temat i Dvořáks Requiem. Musiken blir snart mer turbulent och satsen karakteriseras av kast mellan olika stämningslägen. Andra satsens Andante kan liknas vid en meditation över Dvořáks Requiem, ledd av trumpet och flöjt. Tredje satsen är i praktiken ett scherzo, med spöklik atmosfär, även om här finns ljusare inslag. Fjärde satsens Adagio är ett porträtt av hustrun Otilie, men minnesbilderna krossas effektivt i inledningen av finalen med ursinniga pukslag. I likhet med i inledningssatsen får vi uppleva dramatiska växlingar mellan olika känslolägen. När vi så småningom når fram till slutet råder en stämning av lycksalighet. Symfonin, som inleddes i C-moll, avslutas i tindrande C-dur.

Text: Axel Lindhe 

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus (något längre under torsdagen den 8 december pga stipendieutdelning)