arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: PETRUSJKA

I händerna på Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä blir Stravinskys färgsprakande balett Petrusjka ett riktigt musikaliskt fyrverkeri. Minst lika förtrollande är isländska Daníel Bjarnasons nyskrivna violinkonsert, virtuos och oförutsägbar och med säker hand framförd av fantastiske Pekka Kuusisto.

Det talas ofta om ”det finska dirigentundret”, en skara till vilken vi utan tvekan kan räkna både Radiosymfonikernas tidigare chefsdirigent Esa-Pekka Salonen och stjärnskottet Klaus Mäkelä, sedan hösten 2018 orkesterns förste gästdirigent. Till denna spännande konsert har han tagit med sig två goda vänner, landsmannen och violinisten Pekka Kuusisto samt musik av den prisbelönade peruanske tonsättaren Jimmy López.

López är bland annat utbildad vid konservatoriet i Lima och vid samma institution som Mäkelä och Kuusisto, nämligen Sibelius-Akademin i Helsingfors. Orkesterverket Perú Negro är tonsättarens hyllning till de afrikaner som hämtades till Amerika för att bli slavar. I verket har han inspirerats av sitt hemlands traditionella folkmusikaliska tongångar och i musiken smälts peruansk folkmusik samman med hans eget tonspråk. Resultatet har blivit ett dramatiskt, rytmiskt och rafflande stycke med en fängslande mix av gammalt och nytt. Verket skrevs på beställning av tonsättarens vän, dirigenten Miguel Harth-Bedoya, och fick sitt uruppförande 2013.

Hösten 2018 kunde vi ta del av den isländske tonsättaren Daníel Bjarnasons pianokonsert med hans landsman Víkingur Ólafsson som solist i Berwaldhallen och här har vi glädjen att välkomna världssolisten Pekka Kuusisto i Bjarnasons violinkonsert. Kuusisto, som belönades med Nordiska rådets musikpris 2013, har gjort sig känd som en oerhört mångsidig musiker och en hängiven förespråkare för nutida musik. Sedan han uruppförde Bjarnasons violinkonsert 2017 har Kuusisto framfört verket med flera stora orkestrar världen över.

Då Sergej Djagilev 1910 besökte Stravinsky i hans hem i Schweiz fick han höra ett avsnitt ur ett stycke för piano och orkester. Den ryske impressarion insåg snabbt att musiken hade utmärkt potential att bli balettmusik. Baletten Petrusjka bygger på historien om kasperdockan Petrusjka och hans äventyr på ett vintrigt nöjesfält i Sankt Petersburg. När Stravinsky skrev musiken föreställde han sig bilden av en docka som kommer till liv och testar orkesterns tålamod till kusliga kaskader av pianoarpeggion. Uruppförandet skedde 1911 på Théâtre du Châtelet i Paris och blev en dundrande succé. Debussy var djupt imponerad och hörde i sin kollegas verk ”klingande magi”, ”otyglad energi” och ”orkestral perfektion”.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Från och med hösten 2018 är stjärnskottet Klaus Mäkelä förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han debuterade med orkestern i september 2017 med bland annat Sibelius sjunde symfoni. ”Varje gång jag är här får orkestern mig att känna mig hemma,” säger Mäkelä själv. ”Det är alltid ett nöje att göra musik här. Det är alltid genast på väldigt hög nivå och blir bara bättre, vilket är mycket inspirerande.” Mäkelä har på kort tid gjort stort genomslag hemma i Finland såväl som runt om i Europa. Hösten 2017 debuterade han som operadirigent med Trollflöjten på Finlands Nationalopera där han närmast kommer assistera Esa-Pekka Salonen under en flerårig produktion av Wagners Nibelungens ring. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent för Oslo-Filharmonien och han är även konstnärlig partner vid Tapiola sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel. Mäkelä är även en prisbelönad cellist som har uppträtt som konsertsolist såväl som kammarmusiker och spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation.

Finske violinisten Pekka Kuusisto är konstnärlig ledare för ACO Collective vid Australian Chamber Orchestra och finska Meidän Festivaali samt konstnärlig partner vid Mahler Chamber Orchestra och Saint Paul Chamber Orchestra. Han har tidigare haft liknande roller vid bland annat Tapiola sinfonietta, med vilka han även gjort flera kritikerrosade inspelningar. Han är särskilt hängiven ny musik av unga tonsättare och har fått violinkonserter skrivna för sig av både landsmannen Sebastian Fagerlund och isländske Daníel Bjarnason. Han komponerar även själv, huvudsakligen åt ensembler och konstellationer där han själv medverkar som med sin bror Jaakko Kuusisto och den berömda finska vokalensemblen Rajaton. Han har nyligen uppträtt med både Rotterdam Philharmonic Orchestra, Scottish Chamber Orchestra, WDR Sinfonieorchester och Helsingfors stadsorkester. Han spelar på en Guadagnini, 1752 tillhandahållen av Finska kulturfonden.

Musiken

Ungefärliga tider

Daníel Bjarnasons violinkonsert från 2017 börjar på ett överraskande sätt: solisten spelar pizzicato – och visslar! Knäpper man på strängarna på ett stråkinstrument blir ljudet kort, stumt och perkussivt. Men visslar man samtidigt skapar man illusionen av att tonen har en efterklang. Effekten i konsertens första takter är säregen. När den sedan fortplantar sig vidare till orkestern och man hör en hel förstafiolstämma pizzicato-vissla blir det som att befinna sig i en förtrollad skog. Bjarnason, född 1979, hör till den nya vågen av framstående tonsättare från Island. Violinkonserten har han skrivit i tätt samarbete med finländske Pekka Kuusisto, känd för sitt virtuosa fiolspel, sin improvisationsförmåga och även sin känsla för nordisk spelmansmusik.

Vilka uttryckssätt finns hos violinen? Vilka klanger och speltekniker kan man använda för att säga det man vill? Den frågan ställer Bjarnason med sin violinkonsert och svarar på ett sätt som stilistiskt omisskännligt är sprunget ur 2000-talet. Han tar vara på 1900-talets landvinningar med kärvhet och dissonanser som skulle kunna vara skrivna av en tidig Penderecki, kombinerat med att låta musiken i långa partier ha mer eller mindre drag av dur- och moll-tonalitet.

Typiskt för Bjarnasons musik är att den bygger på en klar och tydlig form. Det är lätt att följa med i händelseförloppet. Motivet från inledningen, pizzicato-visslingen – för övrigt allt annat än en publikfriande gimmick – återkommer i olika gestalter genom hela verket, både i orkestern och i solostämman, som en lite folkviseartad melodi. Det finns ett ljus i musiken. Violinen hörs ofta i höga lägen, gärna spelande med flageolett-teknik, och framstår med nästan vass skärpa i kontrast mot orkestern. Kanske kan man kalla det typiskt nordiskt.

Text: Christina Hedlund

När den kulturintresserade mecenaten Sergej Djagilev i februari 1909 hörde två uruppföranden av den då 26-årige Igor Stravinsky blev det grunden till ett av 1900-talets mest fruktbara samarbeten. Redan året därpå hade Stravinskys första ryska balett, Eldfågeln, premiär och succén var ett faktum. I samma veva hade Stravinsky kläckt idén till ett verk med utgångspunkt i gamla hedniska riter, vilket Djagilev tände på, och Stravinsky åkte till Schweiz för att arbeta i lugn och ro. Väl där kände han ett behov av att först koppla av alla tankar på scenisk musik innan han tog sig an det nya, stora projektet för Djagilevs trupp.

Som omväxling ville Stravinsky komponera för konsertsalen. Först tillkom några sånger, sedan började han på ett konsertstycke för piano och orkester. Hela tiden fanns en docka eller sprattelgubbe i hans tankar, men ingen vanlig, själlös docka utan en som får liv likt Olympia i ”Hoffmanns äventyr”. Men vad skulle det här bisarra stycket heta? Medan han vandrade utefter Genèvesjöns stränder funderade han och en dag slog det honom: Petrusjka, den odödliga och olyckliga sagohjälten, ett slags motsvarighet till Harlekin och Pierrot.

När Djagilev mot slutet av sommaren besökte Stravinsky i Lausanne för att, som han trodde, diskutera de första skisserna till vad som senare skulle bli baletten Våroffer fann han i stället Stravinsky fullt sysselsatt med ett annat verk. När han fått lyssna till de två första satserna insåg han de dramatiska möjligheterna och övertygade Stravinsky om att göra om konsertstycket till en balett i stället. Den sagolika handlingen utspelar sig under fastlagskarnevalen i Sankt Petersburg och är ett dramatiskt triangeldrama mellan de tre förtrollade dockorna Petrusjka, ballerinan och moren.

Text: Christina Tobeck