arrow

Rachmaninov 150 år: Klockorna

I fem specialprogram firar Berwaldhallen den 150-årsjubilerande pianisten och tonsättaren Sergej Rachmaninov. Sergej Rachmaninov betraktade själv körsymfonin Klockorna som ett av sina favoritverk, med inspiration från Edgar Allan Poes dikt med samma namn. Dessutom spelar världsstjärnan Frank Peter Zimmermann Edward Elgars älskade violinkonsert.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 lördagen den 9 december kl 19:00.

I den här konserten har vi glädjen att välkomna Frank Peter Zimmermann tillbaka till Berwaldhallen, denna gång i Edward Elgars svindlande vackra och innerliga violinkonsert. Violinen var Elgars eget instrument och han lade verkligen ner hela sin själ i detta verk.

Elgar hade länge haft en violinkonsert i tankarna och blev lite extra uppmuntrad i sitt komponerande när han läste en intervju med violinvirtuosen Fritz Kreisler. Kreisler jämförde Elgar med Beethoven och Brahms, kallade den engelske gentlemannen för sin tids största tonsättare och tillade att han önskade att Elgar kunde skriva något för violin. Resultatet blev ett djupt personligt verk, med både tekniska och känslomässiga utmaningar för solisten. ”Den är bra! Väldigt känslosam! För känslosam, men jag älskar den” sade Elgar själv om violinkonserten, som fick ett bejublat uruppförande i november 1910 i London med just Kreisler som solist.

Nästan exakt tre år senare, i november 1913, uruppfördes Sergej Rachmaninovs körsymfoni Klockorna i Sankt Petersburg. Ett av Rachmaninovs käraste barndomsminnen var förknippat med klockor: han hörde klangen från kyrkklockorna i Sofiakatedralen i Novgorod när han som barn promenerade med sin mormor i staden på kyrkliga högtidsdagar. Historiskt sett har klockor haft en symbolladdad ställning i Ryssland och Rachmaninov uttryckte själv att ”de följde alla ryssar från vaggan till graven och ingen tonsättare har kunnat fly deras inflytande”.

I Klockorna visade sannerligen Rachmaninov prov på sitt mästerskap som tonsättare och den målande och dramatiska musiken hör till den mest magnifika han komponerade. Rachmaninov utgick från Edgar Allan Poes dikt med samma namn, i en fri tolkning till ryska av den symbolistiske poeten Konstantin Balmont.

Diktens verser motsvaras av verkets fyra satser: I första satsen dras lyssnaren med på en slädfärd med klingande bjällror, snöyra och barnens skratt. I andra satsen, med de mjuka bröllopsklockorna, öppnas dörren till en värld fylld av ömhet, sensualitet och passion. Tredje satsen karakteriseras av skräck och hotfullhet där varningsklockorna gråter och ropar. Verket avslutas med finalens sorgsna begravningsklockor.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN dot 2023/2024
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Eric Ericsons kammarkör grundades 1945 av den då 27-årige Eric Ericson och har sedan dess intagit en central plats i svenskt och internationellt musikliv. Sedan 2013 är den flerfaldigt prisbelönade dirigenten Fredrik Malmberg körens chefdirigent. Ensemblens intresse av att hela tiden söka ny musik och nya arbetsområden har givit dem en mycket bred repertoar: från tidig musik till det allra senaste. För generationer svenska och internationella tonsättare har kören representerat ett ideal med sin typiskt nordiska klang och drivna virtuositet. Att förvalta arvet efter Eric Ericson handlar om att bevara och utveckla den unika klangen, att ständigt fördjupa den kammarmusikaliska inställningen samt att hela tiden söka ny repertoar. Eric Ericsons kammarkör hör till det internationella toppskiktet av professionella ensembler och har genom åren belönats med åtskilliga utmärkelser och priser.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och från 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/15 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han arbetat med i över 20 år. Säsongen 2024/25 tillträder han som chefsdirigent vid Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Theater an der Wien, Wiener Staatsoper, Royal Opera House i London, Covent Garden och vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han arbetar regelbundet med Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern, La Scala-filharmonikerna, Dresdens stadsorkester och Londons symfoniorkester. 2018 utnämndes han till konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa.

Daniel Harding turnerar regelbundet med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda konsertscener och har spelat in flera uppmärksammade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt att en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet samtidigt så tydligt vill fortsätta att utvecklas.”

Efter att ha spelat trumpet som barn intresserade sig Harding för dirigering i tonåren. 17 år gammal satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Ett år senare fick han själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier des Arts et Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 tilldelades han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Han är även utbildad trafikpilot.

Frank Peter Zimmermann har i mer än tre decennier turnerat världen över, spelat med vår tids mest ryktbara dirigenter och största orkestrar, och gästat framstående konsertsalar och festivaler i både Europa, Nord- och Sydamerika, Asien och Australien.

Under säsongen 2023/24 turnerar han med Wienerfilharmonikerna och Daniel Harding, och kommer att ge konserter tillsammans med Harding och tre orkestrar: Concertgebouworkestern, Staatskapeller Dresden och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han kommer även att spela med bland andra Londons Filharmoniska Orkester och Edward Gardner, Bambergs Symfoniorkester och Andrew Manze, samt Elbfilharmonins Orkester och Alan Gilbert. Dessutom ger han kammarkonserter med pianisterna Martin Helmchen och Dmytro Choni.

Zimmermann har en omfattande inspelningskatalog, varav flera både har hyllats av kritiker och belönats med flera priser. Bland de senaste kan nämnas Bohuslav Martinůs två violinkonserter med Jakub Hrůša och Bambergs Symfoniorkester; Beethovens samtliga violinsonater med pianisten Martin Helmchen; Sjostakovitjs två violinkonserter med Alan Gilbert och Elbfilharmonins Orkester; och solokonserter av Bartók, Beethoven och Berg med Berlinerfilharmonikerna och Alan Gilbert, Daniel Harding, respektive Kirill Petrenko.

Som en del av Trio Zimmermann, tillsammans med violasten Antoine Tamestit och cellisten Christian Poltéra, har han uppträtt runt om i Europa sedan 2010 och gjort prisbelönade skivinspelningar. Zimmermann själv har uruppfört solokonserter av Magnus Lindberg, Matthias Pintscher, Brett Dean och Augusta Read Thomas. Han har förärats med åtskilliga hedersutmärkelser, bland annat staden Duigsburgs musikpris 2002, Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstkors av officersklass 2008, och staden Hanaus Paul Hindemith-pris 2010. Han spelar på en Antonio Stradivarius från 1711, ”Lady Inchiquin”, vänligen utlånad av Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf.

Den armeniska sopranen Mané Galoyan är aktuell säsongen 2023/24 som bland annat Syster Angelica och Lauretta i Puccinis operasvit Triptyken på Deutsche Oper i Berlin, Pamina i Mozarts Trollflöjten på Wiener Staatsoper, Violetta i Verdis La Traviata på både Santa Fe Opera och Deutsche Oper, som Donna Anna i Mozarts Don Giovanni med The Canadian Opera Company och i titelrollen i Janáčeks Den listiga lilla räven på Detroit Opera.

Tidigare har hon bland annat sjungit Berthe i Meyerbeers Profeten på Aix-en-Provence-festivalen, Avis i Smyths The Wreckers på Houston Grand Opera, Adina i Donizettis Kärleksdrycken på Opernhaus Zürich och titelrollen i Verdis Luisa Miller på Glyndebourne-festivalen. Som medlem i Deutsche Opers ensemble 2021–22 sjöng hon bland annat Pamina i Trollflöjten och Corinna i Rossinis Resan till Reims. Violetta i La traviata har hon även sjungit både som medlem i Houston Grand Operas operastudio och på turné med Glyndebourne-festivalen.

På konsertscenen har Galoyan sjungit Rachmaninovs Klockorna med James Gaffigan och Dallas Symfoniorkester såväl som med Andrés Orozco-Estrada och Houstons Symfoniorkester, Mahlers andra och fjärde symfonier, liksom Pergolesis Stabat Mater, Vivaldis Gloria och Haydns Nelson-mässa med Armeniens Nationella Kammarorkester.

Hon har vunnit åtskilliga priser i internationella tävlingar, bland annat flera priser i 2021 års Operalia-tävling, tredje pris i International Tchaikovsky Competition samma år, samt första pris i Eleanor McCollum Competition 2015 och Concert of Arias med Houston Grand Opera.

Den ukrainske tenoren Dmytro Popov påbörjade sin solistkarriär på Nationaloperan i Kiev. Han blev 2003 den yngste operasångaren i Ukrainas historia att tilldelas den statliga utmärkelsen Hedersartist för sin konstnärliga gärning. 2007 vann han första pris i den prestigefyllda Operalia-tävlingen. 2013 fick han sitt internationella genombrott som Rodolfo i Puccinis La bohème på Royal Opera Housei London.

Sedan dess har han sjungit åtskilliga roller på framstående operascener runt om i världen, såsom Don José i Bizets Carmen på Teatro Regio i Turin, Pinkerton i Madama Butterfly och Cavaradossi i Tosca av Puccini på Deutsche Oper i  Berlin, Vodemont i Gilbert & Sullivans Iolanthe på Teatro Real i Madrid och Macduff i Verdis Macbeth på Nationaloperan i Lyon.

På konsertscenen har Popov bland annat sjungit Dvořáks Stabat Mater med Bostons Symfoniorkester och Andris Nelsons, Verdis Requiem med Londons Filharmoniska Orkester och Andrés Orozco-Estrada under BBC Proms och Rachmaninovs Klockorna med Hallé-orkestern, även den under BBC Proms. Han har spelat in en debutskiva med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Hymns of Love, med arior av bland andra Puccini, Gounod, Tjajkovskij och Lehár.

Rodion Pogossov påbörjade artistkarriären i Lindemann Young Artist Development Program vid Metropolitan i New York City och gjorde sin professionella debut på Carnegie Hall med Metropolitan-operans kammarensemble. Han fortsätter uppträda regelbundet på Metropolitan, liksom på Cincinnati Opera, Los Angeles Opera, Glyndebourne-festivalen och Oper Graz, med flera.

Bland hans roller kan nämnas Papageno i Mozarts Trollflöjten på Los Angeles Opera och Cincinnati Opera, Marcello i Puccinis La bohème på Covent Garden och Michigan Opera Theatre, titelrollen i Mozarts Don Giovanni på Oviedo Opera och Belcore i Donizettis Kärleksdrycken på Glyndebourne-festivalen. Han har sjungit Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla i Los Angeles, Minnesota, Cincinnati, Michigan och på Metropolitan, liksom på Hamburgische Staatsoper och Teatro Municipal i Santiago.

Pogossov har även sjungit romansprogram på bland annat St. John’s Smith Square och Wigmore Hall i London, Suntory Hall i Tokyo och Vancouver Recital Society. Han har även sjungit i konsertanta framföranden av Rossinis Silkesstegen med Orchestre national d’Île-de-France och Enrique Mazzola, och Bellinis Adelson e Salvini med Opera Rara på Barbican i London. På hans konsertrepertoar finns också stora orkesterverk som Orffs Carmina burana och Rachmaninovs Klockorna. Han har spelat in bland annat sånger av Nikolaj Medtner och Sergej Rachmaninov tillsammans med pianisten Iain Burnside.

Musiken

Ungefärliga tider

Edward Elgar inledde sin karriär relativt blygsamt men blev i början av 1900-talet en av de viktigaste engelska tonsättarna. Han hjälpte sin pappa organisten på orgelläktaren, spelade lite violin och ledde en ensemble på mentalsjukhuset i Worcester County. 1882 blev han musikdirektör för musikaliska amatörsällskapet i Worcester. Sitt stora genombrott fick han i och med uruppförandet av oratoriet Gerontius dröm vid Birmingham-festivalen år 1900.

En av dem som kom att beundra oratoriet var den österrikiske violinisten Fritz Kreisler, som då fortfarande var ung och lovande, och gjorde sin bejublade debut i London 1902. Några år senare berättade han i en intervju att han ansåg Elgar vara sin tids främsta tonsättare: ”Vare sig Ryssland, Skandinavien, mitt eget fädernesland, eller något annat land har någon som är ens i närheten … Jag önskar att Elgar kunde skriva något för violin.”

I själva verket hade Elgar redan skrivit en del för violin, bland annat det senare så populära salongsstycket Salut d’amour. Han hade även skissat på en violinkonsert på 1890-talet, men kasserat sina utkast. Vid tiden för Kreislers intervju hade Elgar återupptagit arbetet och uppmuntrad av Kreislers uttalande tog han nya tag, men fick tid att ägna sig helhjärtat åt konserten först 1909. Elgars fru skriver i sin dagbok att ”E är som uppslukad av sitt arbete med violinkonserten”.

Två världar ställs mot varandra i Edward Elgars musik. Utåt sett finns det hjältemod, temperament och äventyr med ett slags brittiskt majestät över sig, som i Pomp and Circumstance-marscherna. Bakom den fasaden döljer sig dock en mycket mer intim inre värld, ömsint, nostalgisk och ibland med drag av mystik. Båda sidorna finns i violinkonserten.

Kreisler uruppförde violinkonserten tillsammans med Londons symfoniorkester i november 1910. Konserten blev en av Elgars stora triumfer. Ovationerna gentemot Kreisler var stormande, och Elgar själv blev inropad inte mindre än 15 gånger i applådtacket.

Text: Katarina Lindblad

Under en vistelse i Rom 1912 fick Sergej Rachmaninov ett brev från en anonym avsändare. Brevet innehöll Edgar Allan Poes dikt ”Klockorna”, översatt och bearbetad av den ryske poeten Konstantin Balmont. Långt senare, efter Rachmaninovs bortgång, skulle det uppdagas att brevet skrivits av Maria Danilova, en cellostudent vid Moskvakonservatoriet.

Rachmaninov hade planer på att komponera en symfoni, men brevet fick honom på andra tankar. Ljudet från klockor, speciellt kyrkklockor, hade följt honom genom livet: ”Hela mitt liv har jag njutit av de olika stämningarna och musiken av glatt klingande och sorgsna klockor… Med Poes verser framför mig hörde jag klockornas röster och försökte skriva ner deras vackra toner, som tycktes uttrycka olika nyanser av mänsklig erfarenhet.” Rachmaninov bestämde sig för att komponera ett stycke för orkester, kör och solister som han kallade för en körsymfoni.

I Rom vistades Rachmaninov i samma lokaler som hans landsman Tjajkovskij hade uppehållit sig i vid ett besök i slutet av 1870-talet. Klockorna jämförs ibland med Tjajkovskijs Pathétique-symfoni. I båda verken kan vi sägas få vara med om en livsresa: från livets tidiga levnadslust, via ångest och förtvivlan, till ett slutgiltigt accepterande av döden. Klockorna har även liknats vid Mahlers fjärde symfoni: båda bjuder inledningsvis på en idyllisk atmosfär, där ljudet av bjällerklang strömmar mot lyssnaren.

I första satsen används klangen av bjällror som en symbol för födelse och ungdom. I dikten jämförs de klingande slädbjällrorna med barns skratt. I andra satsen råder en atmosfär av ömhet och innerlighet, men trots all skönhet hörs i början en hänsyftning till Dies irae-melodin, ett motiv som ofta dyker upp hos Rachmaninov och som också hörs i finalsatsen.

Den ljuva stämningen bryts tvärt i tredje satsen, luften fylls av skräck och varningsklockorna gråter och ropar. Den dissonanta stämningen byggs upp till en klimax, musiken tycks blekna, men plötsligt höjs tempot med ett kärnfullt crescendo och satsen slutar tvärt. Finalen inleds med ett sorgset solo i engelskt horn och hela satsen karakteriseras av en dyster, tungsint atmosfär, samtidigt som den bjuder på ett fascinerande tonmåleri. Den tragiska stämningen viker inte undan förrän i de sista takterna, då ljuset tränger fram och ger hopp om frid och vila i livet efter detta.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min inkl paus

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2