Svenska Kammarorkestern i Schuberts fyra
Franz Schubert skrev sin fjärde symfoni, med undertiteln Den tragiska, vid 19 års ålder. Svenska Kammarorkestern parar ihop Schuberts inte alls så dystra verk med Joseph Haydns cellokonsert i C-dur, med Andreas Brantelid som solist, samt Anton Weberns korta men innehållsrika symfoni.
Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 15 mars kl 19:03.
Genom den europeiska musikhistorien har Wien varit hemort för flera inflytelserika personer. Wien är också gemensam nämnare för de tre tonsättarna i detta program.
Tillsammans med Arnold Schönberg och Alban Berg räknas Anton Webern till de huvudsakliga medlemmarna i den andra wienskolan: en grupp tonsättare som på 1910- och 20-talen kom att revolutionera konstmusiken genom expressionism och tolvtonsteknik. Webern skrev sin enda symfoni 1927–28 och tillägnade den sin dotter, Christine. Musikhistoriens tonsättare har demonstrerat att en symfoni kan se ut på många sätt, men Weberns korta verk sticker ändå ut från mängden. På bara tio minuter visar han hur man på ett effektivt sätt kan driva enhetligheten i det musikaliska materialet i ett symfoniskt verk till sin spets. Själv konstaterade Webern vid ett föredrag 1932, två år efter verkets lyckosamma premiär, att ”en större enhetlighet är inte möjlig”.
Medan Webern tillhörde den andra wienskolan räknas Joseph Haydn till vad som ibland kallas den ”första” wienskolan tillsammans med Mozart och Beethoven. Haydn komponerade sin cellokonsert i C-dur under första halvan av 1760-talet, alldeles i början av vad som skulle bli en lång tjänstgöringstid vid hovet hos släkten Esterházy. Konserten skrev troligen för hovorkesterns cellist Joseph Franz Weigl, och i det virtuosa och livfulla verket får solisten chansen att visa upp cellons hela musikaliska register. Solist här i Berwaldhallen är svensk-danske cellisten Andreas Brantelid, som de senaste åren gjort kometkarriär med framträdanden över hela världen.
Ibland läggs även Franz Schuberts namn till Haydn, Mozart och Beethoven och i Schuberts musik hörs inflytande från hans föregångare inom wienklassicismen. Schubert var under sin levnad framför allt känd för sina lieder, pianostycken och annan kammarmusik och han fick själv aldrig höra någon av sina symfonier framföras offentligt. Sin fjärde symfoni komponerade han som 19-åring 1816, men den uruppfördes först 1849, mer än tre decennier senare. Han gav verket undertiteln ”Den tragiska” och visst finns ögonblick av ångest och melankoli, men som helhet rymmer den här fascinerande symfonin minst lika mycket sprudlande levnadslust som tragedi.
Konserten leds av den brittiske dirigenten Andrew Manze som har ett nära samarbete med Svenska Kammarorkestern sedan många år tillbaka.
Text: Axel Lindhe
Medverkande
Svenska Kammarorkestern har Örebro konserthus som sin hemvist men har skapat sig en plats på de stora scenerna världen över. Bland annat har de spelat flera gånger under BBC Proms i London och på Lincoln Center i New York City. De har förärats med hyllande recensioner även i Japan, Österrike och Frankrike och uppträtt inte bara vid Proms-festivalen utan också Festspelen i Salzburg.
Orkestern grundades 1995 och fick sin första chefsdirigent hösten 1997 i Thomas Dausgaard, som hjälpte orkestern att hitta sin unika klang under ett tidigt, flerårigt projekt – att spela in Beethovens samtliga orkesterverk. Vidare samarbeten med dirigenter som Andrew Manze har breddat orkesterns repertoar till barocken och klassicismen och tonsättare som HK Gruber och Brett Dean har bidragit till perspektiv på den samtida orkestermusiken.
Sedan 2019 är Martin Fröst chefsdirigent för Svenska Kammaorkestern. Med Fröst har orkestern nyligen spelat in en skiva med Mozartverk, och tidigare gjort en tågturné genom Europa där de utforskat Mozarts historiska fotavtryck på kontinenten. Under Thomas Dausgaards 22 år som chefsdirigent har orkestern spelat in verk av inte bara Beethoven utan också bland andra Tjajkovskij, Dvořák, Bruckner och Schubert. Dausgaard har sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigent.
Engelske dirigenten och violinisten Andrew Manze hyllas som en av sin generations mest inspirerande dirigenter med en kombination av både bred och djup repertoarkännedom, sällsynt kommunikationsförmåga och en osviklig utstrålning. Han var chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie, Nordtyska radions symfoniorkester 2014–2023 och sedan 2018 är han förste gästdirigent för Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Han är återkommande gäst vid Mostly Mozart Festival i New York City och har den senaste tiden arbetat med orkestrar som Scottish Chamber Orchestra, Mozarteumorkestern i Salzburg, Concertgebouworkestern och Finska radions symfoniorkester, och lett Chamber Orchestra of Europe på turné i Tyskland.
Med NDR Radiophilharmonie har Andrew Manze gjort prisbelönta inspelningar av verk av Felix Mendelssohn och Mozart. Han har även spelat in Ralph Vaughan Williams samtliga symfonier med Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. I november 2016 beskrevs han av The Telegraph som ”den bäste av alla nu levande Vaughan Williams-uttolkare”. Han är också verksam som lärare, musikskribent och redaktör, Fellow vid Royal Academy of Music och gästprofessor vid Norges musikhögskola i Oslo.
Den dansk-svenske cellisten Andreas Brantelid har framträtt med Londons och BBC:s filharmonier, BBC Symphony, Tonhalle Orchestra Zürich och Münchens kammarorkester, bland andra. Han har arbetat med många framstående dirigenter som Philippe Herreweghe, Vasily Petrenko och Jukka-Pekka Saraste, och är en välkommen gäst på festivaler i Verbier, Lockenhaus, Kuhmo och Moritzburg.
Bland Brantelids kammarmusikpartners finns violinisterna Daniel Barenboim, Gidon Kremer, Joshua Bell och Nikolaj Znaider. Han har en trio med violinisten Benjamin Schmid och pianisten Christian Ihle Hadland. Hans senaste inspelningar inkluderar ett album med Haydns cellokonserter (2021) och skivan 48 Strings (2022), som med verk för en till tolv celli är en hyllning till de fyra största cellotonsättarna i början av 1900-talet.
Andreas Brantelid var medlem i BBC:s New Generation Artist-program 2008–2011. Sedan 2022 är gästprofessor vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Han spelar en Stradivarius från 1707 som kallas ”Boni-Hegar” efter sin tidigare ägare cellisten Emil Hegar och är utlånad av den norske konstsamlaren Christen Sveaas.
Musiken
Anton Weberns ställning har skiftat under årens lopp. Han var föga känd under sin livstid, fick aldrig uppleva ”det stora genombrottet”, och uppförandena av hans musik väckte nästan alltid motstånd. Men på 1950-talet återupptäcktes Weberns musik av den så kallade Darmstadtskolan och han proklamerades som den store stilbildaren.
De stirrade sig dock blinda på hans kompositionsteknik och glömde musiken, liksom människan – naturmystikern och alpklättraren som kunde försjunka i djup kontemplation över alpernas svindlande skönhet. Webern, som strävade efter att skapa den fulländade tolvtonsserien, var en vanlig, okomplicerad människa, naiv, auktoritetsbunden och med mindervärdeskänslor.
Darmstadtskolan tog avstamp i enkelheten i Weberns musik, en reducering av allt onödigt, när de försökte skapa en totalt förutbestämd musik i alla dess beståndsdelar. Men Webern själv var ingen sådan ”systembyggare”, han kände sig som arvtagare till den stora traditionen från Beethoven och Schubert, Brahms, Bruckner och Mahler.
Symfonin komponerades 1927–28 och består av två satser. Ursprungligen avsåg Webern att skriva tre satser, vilket framgår av skisserna från december 1927: ”1. Rondo: livligt – sol; 2. Variationer: moderato; 3. Fri form: mycket stilla – måne.”
I augusti 1928 påbörjar han den sista satsen, men skriver några dagar senare i sin dagbok: ”De senaste dagarna sysselsatt mig med min symfoni. Kommit till beslutet att nöja mig med två satser.” När han övergett den tredelade formen ändrar han också satsernas inbördes ordning och börjar med den långsamma: en dubbelkanon i motrörelse i två delar, som bägge repeteras. Satsen är även skriven i klassisk sonatform med exposition, genomföring och återtagning.
Den andra satsen består av ett tema, presenterat av klarinetten, och sju variationer med coda. Temats andra del är en omvändning av den första, och på samma sätt vänder varje variation vid en central punkt så att den bildar en symmetrisk spegelbild av sig själv. Renässansens kanoniska kontrapunktik möter den seriella kompositionstekniken i en fascinerande syntes.
Orkestern består av klarinett, basklarinett, harpa och stråkar: en genomskinlig orkesterväv så avlägsen senromantikens pompösa klangprakt som man kan komma. Det är musik som kräver koncentration och aktivt lyssnande som förmår överbrygga det spröda nätet av pauser – de många pauserna utgör inte ett avbrott i musiken, utan en nödvändig relief till tonerna som skapar en organisk balans mellan ljud och tystnad.
Claes M. Cnattingius
Joseph Haydn var enastående produktiv. Han komponerade över 100 symfonier, 83 kvartetter, 16 operor och ett flertal divertimenti, sonater, trior med mera. Som kapellmästare hos adelsfamiljen Esterházy från 1761 till 1790 fick Haydn fria tyglar och kunde dessutom arbeta flitigt och relativt ostört. Han berättade för sin biografiförfattare att han som orkesterledare kunde göra experiment, identifiera vad som stärkte eller försvagade den musikaliska effekten, ändra, förbättra, stryka och lägga till, samt vara ”så djärv jag behagade. Jag var avskuren från världen, ingen kunde störa eller förvilla mig, så jag var tvungen att vara originell.” Haydn kunde därigenom producera en särdeles rik musikskatt.
Musikforskare trodde länge att hans äldre verk skrivna hos Eszterházy hade gått förlorade i en fruktansvärd brand i Eisenstadt 1768. Men bilden förändrades när arkivarien Oldrich Pulkert upptäckte delar av Haydns cellokonsert i C-dur på Tjeckiska nationalbiblioteket i Prag 1961, efter att nationalbiblioteket förvärvat många av landets privata samlingar efter de två världskrigen. Verket hade då varit betraktat som förlorat i nästan 200 år.
Upptäckten blir ännu mer häpnadsväckande av det faktum att det endast finns en handfull solokonserter för cello i repertoaren före 1800-talet. Den mest spelade är för övrigt Haydns andra cellokonsert, i D-dur. Haydn nämner C-durkonserten själv både i katalogen som han fyllde på löpande, och i katalogen från 1805 med titeln: ”En förteckning över samtliga kompositioner som jag för närvarande kan minnas att jag har komponerat från mitt artonde till mitt sjuttiotredje år”.
Cellokonserten i C-dur skrevs någon gång mellan 1761 och 1765 åt cellisten Joseph Weigl, som var förste cellist i Haydns orkester och en särskilt skicklig musiker. Ännu en fördel med att vara anställd hos familjen Eszterházy var tillgången till några av Europas bästa musiker. Europas furstar ville ha musik till sina fester på slotten, och vackert skulle det låta. Cellokonserten visar prov på både virtuositet och den stolta livlighet som vi i dag förknippar med Haydns musik, inte minst finalen.
Text: Mats Hansson
I likhet med en annan av staden Wiens musikaliska berömdheter, Joseph Haydn, var Franz Schubert utomordentligt produktiv. Sammantaget beräknas Schubert ha skrivit över 1 500 verk. Med tanke på att han började komponera på allvar först en bra bit in i tonåren och gick bort bara 31 år gammal framstår arbetstempot som närmast ofattbart.
Till skillnad från Haydn fick Schubert emellertid aldrig något helhjärtat erkännande under sin livstid, men han hade en hängiven beundrarskara hemma i Wien och både hans sånger och hans dansmusik var mäkta populära i det borgerliga umgängeslivet. Av de närmare 500 verk som publicerades under hans levnad bestod merparten av danser – i pianoversioner – och sånger. Men det mesta av hans mer ambitiösa kammarmusik publicerades inte. Inte heller symfonierna blev tryckta, och ingen av dem framfördes under hans levnad.
Schubert skrev sin fjärde symfoni 1816, då han hunnit bli nitton år gammal. Senare gav han verket tillnamnet Den tragiska, ett smeknamn som länge har konfunderat musikforskare: Musiken tycks inte vara särskilt sorglig, i alla fall inte jämfört med det avgrundsdjupa mörker som kan återfinnas i exempelvis hans andra mollsymfoni – den ofullbordade åttonde symfonin – eller i hans sånger. Musikjournalisten Stephen Johnson har betonat att Schuberts musik ofta uppvisar en mångtydighet, där tragedi och glädje existerar sida vid sida. Kanske kan den fjärde symfonin bäst beskrivas som ett mångbottnat verk, där tonspråket bär på stråk av såväl ljus som mörker.
Redan den variationsrika första satsen kännetecknas av denna flertydighet, med en trevande, mörk och harmoniskt sökande inledning som så småningom övergår i mer hoppfulla tongångar. Andra satsen bär på ett lyriskt tema, som Schubert drygt tio år senare återanvände i sitt Ass-durimpromtu för piano, och som inte heller så lätt låter sig definieras: sorgset eller hoppfullt? Tredje satsens menuett känns, med sina tungfotade rytmer, malplacerad i danssalen. Den för snarare tankarna till ett scherzo i Beethovens anda. Symfonin avslutas med en energisk final med skiftande temperament, som likt första satsen inleds i c-moll men så småningom avslutas i strålande C-dur.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min
Lär dig mer, lyssna på P2 Musikhistoria & Klassiska Podden:
Biljetter
Fler konserter
30 CENTURY MAN – SCOTT WALKER ENLIGT MAGNUS CARLSON
Möt pionjären och outsidern som bröt ny mark inom popmusiken och inspirerade artister som Nick Cave, Leonard Cohen och David Bowie.
Leopold Hager tolkar Wagner & Bruckner
Känslostark musik av två av 1800-talets giganter med den ungerska mezzosopranen Dorottya Láng, Sveriges Radios Symfoniorkester och den österrikiske dirigentnestorn Leopold Hager.
Mühlrads klarinettkonsert
Magnus Holmander är solist i världspremiären för Jacob Mühlrads nyskrivna klarinettkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Martin Fröst.