arrow

SYMFONISKA DANSER

Vinnaren av Solistpriset 2018 och P2:s Artist 2018–2019, cellisten Amalie Stalheim, bjuder på Tjajkovskijs eleganta och lekfulla Variationer över ett rokokotema. Dirigenten Dalia Stasevska gör ett kärt återbesök i Berwaldhallen med Rachmaninovs Symfoniska danser och ger dessutom ett smakprov på kommande veckas Haydn-konserter i Britta Byströms Avskedsvariationer, inspirerade av Haydns Avskedssymfoni.

Äldre musik av utländska män dominerar fortfarande den svenska konsertrepertoaren. Enligt KVAST, Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, premieras även nutida manliga tonsättare. Britta Byström, som spelades på flera konserter i Berwaldhallen säsongen 2017–2018, säger att det viktigaste är att få den nya konstmusiken mer spelad, oavsett om den är skriven av kvinnor eller män. Själv har hon alltid haft manliga förebilder och hon både hyllar och utmanar de gamla mästarna. I det här fallet är det Haydn, vars Avskedssymfoni hennes egna Avskedsvariationer baseras på. ”Man kan inte kvotera in ny musik mer än till en liten del,” säger Byström, ”vi måste skriva så bra musik att den kan hävda sig vid de klassiska tonsättarnas sida.” Det är ingen lätt sak, men nutida tonsättare har faktiskt ett övertag jämfört med äldre då de kan använda en större klangpalett. Det är också i samspelet mellan klangfärg och tonhöjd som Byström har hittat sitt speciella, ofta glittriga sound.

Tjajkovskij hade likt Byström också gamla mästare och äldre stilar att mäta sig med och fascineras av. Hans Variationer över ett rokokotema för solocello och orkester är en nostalgisk tillbakablick till en tid före hans egen då förebilder som Mozart och Haydn levde. Variationerna gav honom chansen att få flexa sina kreativa muskler och resultatet är både livligt, elegant och förtrollande virtuost. Rokokotemat bygger dock inte på en faktisk 1700-talsmelodi. Det skrevs i själva verket av Tjajkovskij själv och väcker snarare en nostalgisk känsla av 1700-talet.

Sergej Rachmaninov drevs även han av en längtan tillbaka till det gamla. När han skrev sina Symfoniska danser i USA hade han sitt hemland, det ryska kejsardömet, i minnet och en skugga av melankoli och nostalgi genomsyrar danserna. Rachmaninov tog emellertid snarare allt upp kampen med samtida tonsättare, än med de gamla mästarna. Han valde att odla det traditionella romantiska arvet i en tid där andra tonsättare som Stravinsky och Schönberg förkastade sådan musik som gammaldags och irrelevant.

En plats där kvinnliga musikutövare trots allt nått stora framgångar i modern tid är på dirigentpulten. Dalia Stasevska har tidigare lett Finlands nationaloperas orkester på Berwaldhallen både säsongen 2017–2018 och under Östersjöfestivalen 2018. Konsertens cellosolist Amalie Stalheim vann Solistpriset 2018 och har varit P2:s Artist säsongen 2018–2019, vilket betyder att vi har kunnat höra henne regelbundet i Sveriges Radio P2.

Text: Mats Hansson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Från begåvad elev till Jorma Panula, via assistent åt Esa-Pekka Salonen, har finsk-ungerska dirigenten Dalia Stasevska gjort internationellt genomslag som bejublad opera- och konsertdirigent. Sommaren 2019 tillträder hon som förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra, bara två år efter att ha gjort sin debut med orkestern. Nyligen har hon debuterat med både Orchestre National de Lyon, Philharmonia Orchestra, Svenska Kammarorkestern och Houston Symphony. I Sverige har hon på senare tid både gjort Sebastian Fagerlunds opera Höstsonaten under Östersjöfestivalen 2018 och dirigerat Kungliga Filharmonikerna vid Nobelprisceremonin i Stockholm, liksom Mozarts Don Giovanni på Kungliga Operan. Hon har studerat violin, viola och komposition vid konservatoriet i Tammerfors och Sibelius-Akademin och dirigering även för bland andra Susanna Mälkki och Jukka-Pekka Saraste. Stasevska grundade 2009 festivalen Kamarikesä i Helsingfors för att uppmuntra unga musiker.

Amalie Stalheim är en av Skandinavens mest lovande unga cellister. Hon vann Solistpriset 2018 med motiveringen: ”Hennes tekniska briljans går hand i hand med lyhördhet och personligt uttryck. Hon förmedlar en musikalitet som vi hoppas kommer att förgylla världens konserthus i många år framöver och inspirera nya generationer av unga musiker.” Säsongen 2018–2019 var hon Sveriges Radio P2:s Artist och har uppträtt med bland andra Göteborgs Symfoniker, norska radions symfoniorkester Kringkastingsorkestret, Malmö Symfoniorkester, Nordiska Kammarorkestern och Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har även uppträtt med bland andra Südwestdeutsches Kammerorchester Pforzheim, Bergens filharmoniska orkester och Kuopio stadsorkester. Hon spelar på en F. Ruggieri 1687 utlånad av Anders Sveaas Almennyttige Fond.

Musiken

Ungefärliga tider

”En dag av och med Joseph Haydn.” Så skulle Britta Byströms Avskedsvariationer kunna beskrivas med en mening, ett orkesterverk som är både Byströmskt och Haydnskt. Redan i titeln märks det; mest uppenbart hänvisar den till Haydns 45:e symfoni, men enligt Byström även till hennes egna verk: ”Försvinnandet som motiv går igen i min musik. Jag har ’pedal’ på orkestern” har hon beskrivit det, liksom en pianoklang kan låtas tona ut i intet.

Formen på verket är tema med variationer, ett högst medvetet val eftersom Haydn själv gärna använde det. Temat är hennes eget och de 14 variationerna anspelar på olika Haydn-verk, specifikt på de beskrivande rubrikerna som tillskrivits dem: ”Haydns musik har inbjudit till utommusikaliska associationer. Dessa associationer har jag knyckt och försökt klä i ny musik, alltså gjort programmusik av det som i förhållande till Haydn uppstått genom ett slags översättning från musik till språkliga bilder.”

Första variationen heter Morgonen, efter Haydns sjätte symfoni, i sig den första av tre symfonier som representerade olika tider på dygnet. Även de övriga två finns med här, som den fjärde respektive tolfte variationen. Vid mittpunkten, den åttonde variationen, skymtas en av Haydns mest kända symfonier, nr 94 känd som Pukslagssymfonin. ”Men medan Haydn överraskar med ett pukslag, har jag använt en gong med glissando,” avslöjar Byström.

Variationerna spelas i ett svep utan avbrott men i noterna står de ändå omnämnda. Förutom till symfonier – exempelvis Jakten, Uret och Il distratto – anas även diskreta referenser till tre av Haydns många stråkkvartetter som exempelvis den tredje variationer, Ryttaren, namne med Stråkkvartett g-moll op 74 nr 3. Men varför just ”en dag” med Haydn? Jo, verket börjar som sagt med Morgonen och följer sedan olika händelser under loppet av en dag. Och namnet? ”Sist kommer en ’avskedsvariation’ där musikerna liksom i Avskedssymfonin en efter en slutar spela (dock utan att lämna scenen) tills bara violinerna blir kvar.”

Avskedsvariationer beställdes av Stockholms Nya Kammarorkester SNYKO och uruppfördes under ledning av Esa-Pekka Salonen vid Östersjöfestivalen 2005.

Text: David Saulesco

 

 

Pjotr Tjajkovskij flydde ofta in i sitt arbete när han kände sig illa till mods. Hans Variationer över ett rokokotema A-dur skrevs under vintern 1876, strax efter motgångar med både operan Smeden Vakula i Sankt Petersburg och orkesterverket Romeo och Julia i Wien. Tjajkovskij var djupt fascinerad av 1700-talets musik och hyste stark nostalgisk kärlek till framförallt Mozart och Haydn. Rokokovariationerna komponerades därför för en mindre orkester, vilket var vanligare under 1700-talet. Den eleganta och klassicistiska stilen som präglar variationerna är också tydligt inspirerad av Tjajkovskijs idol: ”Mozart har öppnat den musikaliska skönhetens vida horisonter för mig. Dessa intryck från ungdomen är outplånliga. Jag blir yngre och friskare då jag hör hans musik och min kärlek till Mozart är så överväldigande att jag får tårar i ögonen bara av att tala om honom.”

Rokokotemat kommer inte från något 1700-talsverk – rokokostilen hade sin glansperiod i Europa under mitten av 1700-talet och fick sitt namn först på 1800-talet – utan är i själva verket skrivet av Tjajkovskij själv. Begreppet ”rokoko” användes för den delen inte ursprungligen om musik, utan benämnde snarare den galanta arkitekturstil som använde asymmetrisk och ofta flärdfull dekoration. Det är dock ett särdeles galant och virtuost stycke för cello och orkester som Tjajkovskij har komponerat, om så det i grunden bygger på ett ganska enkelt tema. Som musikalisk form låter variationsverket tonsättaren ge bevis på sin kreativitet och hur många olika känslor som man kan frambringa ur ett enda tema, vilket passade Tjajkovskij ypperligt. Några av hans variationer är så radikala att man ibland glömmer bort temat helt.

Text: Mats Hansson

Koreografen Michel Fokine hade utifrån Sergej Rachamninovs Paganinivariationer utarbetat en balett som gjort stor succé. I slutet av 1930-talet sökte Rachmaninov ett nytt samarbete med den banbrytande koreografen och på sommaren 1940 skrev han klart Fantastiska danser i en version för två pianon som framfördes på en privat konsert av tonsättaren själv och hans granne, pianisten Vladimir Horowitz. Balettplanerna gick dock i stöpet på grund av kriget och i stället blev det en tresatsig symfoni, Symfoniska danser, som uruppfördes i januari 1941 av Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy, som verket också tillägnats.

Redan under studietiden blev Rachmaninov berömd som kompositör, inte minst på grund av operan Aleko, och hans andra pianokonsert från 1901 rönte internationell framgång. Men hans tonsättarkollegor var inte lika entusiastiska. Rachmaninov komponerade i senromantisk tradition och lät sig inte omslutas av moderna ideal, de nya klanger och rytmer som Schönberg, Stravinsky, Ives och Webern förde in i musiken. Han var direkt motståndare mot all musik som kunde kallas ’intellektuell’; hos Rachmaninov var uttrycket och känslan viktigare än formen.

1917 lämnade Rachmaninov Ryssland för att aldrig återvända och bosatte sig i USA. Där turnerade han framgångsrikt som konsertpianist, framför allt av ekonomiska skäl, och slutade nästan helt att komponera. Efter flytten och fram till sin död skrev han faktiskt bara fem större verk, varav det sista av dessa var just Symfoniska danser. Varken uruppförandet eller ett senare framförande i New York möttes av någon större entusiasm, men själv var Rachmaninov nöjd: ”detta var min sista gnista”.

Nu, nästan 80 år sedan uruppförandet har de musikaliska idealen förändrats radikalt. Då ansågs Rachmaninov konservativ, men kanske var han i själv verket en föregångare för alla 50- och 60-talets avantgardister som återvänt till tonalitetens värld. Rachmaninov gjorde musik av det som fyllde hans hjärta. ”Musik är född ur hjärtat, och det tilltalar också hjärtat. Det är kärlek. Musikens syster är poesi och dess moder är sorgen.”

Text: Bengt Arwén

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 25 min (ingen paus)